Kategoriarkiv: Uncategorized

Joel

Premiär: Joel Sundholm – När solen stiger över taken

Joel Sundholm är en talangfull singer-songwriter som tidigare har spelat i en rad band. Just nu jobbar han med sin solodebut. Stadens muller har nöjet att premiärspela fina låten När solen stiger över taken.

 

Vad har du för musikalisk bakgrund?

– Det här är första släppet som soloartist. Tidigare har jag bland annat spelat i band som Bells, BELL, Verkligheten och The Modern Thieves. Jag har även varit trummis i lite olika sammanhang och konstellationer.

När får vi höra mer från dig?

– Min plan är att släppa digitala dubbla a-sidor, alltså två låtar åt gången. På fredag dyker de första upp på Spotify etc. För tillfället ger jag ut allt själv men jag har kontakt med några bolag så vi får väl se om det blir något samarbete längre fram. Nästa släpp är tänkt till början av september. Sitter i studion just nu och filar på de två låtarna.

Vad vill du med din musik?

– Hmm … jag älskar musik och kommer alltid att spela och skriva, men jag önskar givetvis att fler och fler kommer lyssna på min musik och uppskatta den. Min dröm är att någon någongång känner sig lite uppmuntrad av min musik eller rent av får gåshud av den.

Hur ska jag kunna kräva någonting av dig, när jag inte ens kan ta hand om mig själv…

 

Grunden i Lesley är jag, men alla som är med i det eller någon gång har varit, har alltid en plats i Lesley-familjenfina ord av Viktoria Ottosson, en före detta arkitektstudent och frilansskribent som för drygt ett år sedan stängde in sig på toaletten och höll för öronen efter att vännerna Adam (Adam Forsberg, Spice Boys, Dissonans) och Isak (Isak Falk Eliasson, det Jordiska, Chicagojazzen)  övertalat henne att spela upp några låtar. 

kaffe vid älven
Efter det skakade Viktoria och Adam hand, hon skulle få låna hans kassettporta under sommaren, spela in några låtar och sedan skulle han ge ut det på sin kassett-label Dissonans.

– Jag spelade in några demos under sommaren, väldigt brusiga och ganska annorlunda från hur det låter nu. Men det tvingade mig faktiskt att börja se på mig själv som musiker och som någon som kunde göra något värt att lyssna på, berättar Viktoria.

Och värt att lyssna på det är det verkligen och jag drabbas av både texten och soundet i låten Kunna kräva. En produktion som för tankarna till ett skramligt 80-tal och låtar släppta på Sarah records men också Dungens ”Du e för fin för mig” med en vurm för psykedelia och svensk folkmusik.

Viktoria, som ursprungligen kommer från Göteborgstrakten har spelat musik väldigt länge men har också haft, som hon själv beskriver det ”absurd prestationsångest”.
– Jag tänkte att man var tvungen att vara sjukt bra på sitt instrument för att spela inför folk och det var egentligen bara kanske två år sedan det där började släppa.

Drivkraften beskriver hon som en slags längtan efter sinnesro. Att saker och ting faktiskt blir lättare om en sjunger om dem.

– Att spela musik handlar för mig mycket om att våga acceptera mig själv och mitt förhållande till omvärlden. Första gången Lesley spelade live var första gången jag framförde egna låtar inför en publik. Efteråt kändes det väldigt konstigt. Jag hade ju visat alla de här människorna delar att mitt allra innersta. Och jag behövde inte skämmas för det. Jag hade mitt band i ryggen – och folk applåderade!

Och bandet då. Ja, tidigt i höstas fick Viktoria frågan om hon var sugen på att spela på Vakens releasefest. Vid det laget kände hon att materialet krävde ett band.

– så under själva releasefesten, när jag alltså inte spelade, började jag istället fråga runt bland lite vänner och bekanta. Till slut fick jag ihop ett gäng som var sugna på att spela med mig. Det dröjde dock lite innan bandet hittat replokal och kunde börja repa.

– Isak, som var en av de som uppmuntrade mig till att göra något av min musik hade en självskriven plats i bandet – både för att jag tycker mycket om hans egen musik men också för att han är en fin människa och vän. Resten av bandmedlemmarna är både närmare vänner och nya bekantskaper. En medveten strategi var att många av oss var noviser i den här bandvärlden.

Förutom Viktoria (gitarr, tvärflöjt)  och Isak (tamburin, trumpet) består bandet av Julia Sjölin, gitarr, Ulrika Stenhamre, orgel och sång, Lisette Holmlund, bas och Pia Zetterlund, trummor.
Fredag, 3 juni, debuterar de utanför länsgränsen när de spelar på Klubb Norran i Göteborg, i lite annan sättning än vanligt.

– För mig som ursprungligen kommer från Göteborgstrakten känns det lite som en bucket-list-grej att spela i Göteborg. Lesley är ju till en början mitt projekt och kommer väl alltid att vara det men jag tycker att det är viktigt att de som är med lämnar sina kreativa avtryck. Exempelvis kommer Nikolai Almgren, som hoppar in på bas till helgen, att spela lite annan bas än Lisette gör, men det gör inget utan är snarare något fint. Låtarna förändras med de som framför de.

Förhoppningsvis släpper Lesley snart, väldigt snart, en EP. Fem spår kommer att finnas tillgängliga, tre är just nu i slutmixningsfasen. Vinyl blir det inte den här gången, men förhoppningsvis en kassett på Dissonans senare i sommar. Till sin hjälp har de Stugan, ett litet Umeå-label bestående av Isak Falk Eliasson och Linus Johansson – två personer som i allra högsta grad redan varit delaktiga i Lesley.

– det var faktiskt jag som signade oss någon gång när jag chattade med Isak och frågade om inte de kunde släppa oss på Stugan och han sa att de skulle de gärna göra. Väldigt icke-glamoröst och praktiskt. Men jag tycker att Stugan har släppt väldigt bra grejer ( b.la  Tre stående, Det jordiska, Folkvang, Nattskärran)
badrumsspegel
I höst flyttar Viktoria till en liten stad i  franska Provence för att plugga språk och konst. Att repa kommer förstås inte att bli lika lätt som vanligt.

-Men jag kommer att vara fortsatt sugen på att spela och kanske köra själv eller hitta några människor där som får lämna sina avtryck. Men närhelst jag är hemma kommer jag att försöka spela med den ursprungliga Lesley-sättningen, för de är alla så sjukt bra människor och musiker.

Det finns faktiskt redan, berättar Viktoria, ett par låtar i byrålådan som är på franska och vem vet, kanske spelar hon snart på en klubb i södra Frankrike och sätter arbetsnamnet, Lesley and the Oh la las i bruk.

– Förhoppningsvis kan vi kanske också synka någon spelning när jag är hemma i Sverige. Lustigt nog konstar det ungefär lika mycket att flyga till södra Frankrike från Göteborg som från Umeå till Göteborg.

Lyssna och titta!

Guttersnipe – 90-talscomeback 4!

Finalen i Stadens Mullers serie om 90-talsband: Guttersnipe!

Frågor: Jessica Larsson Svanlund

Svar: Jocke Larsson

IMG_7863

Bild: 1993/1994, samma fototillfälle som till första demon.

För de läsare som missade 90-talet: kan du beskriva bandet?  

För att citera VK från typ 1994, så var vi ”tre killar som lät betydligt mer än bara tre killar”. Vi spelar, och har alltid spelat, brittisk Oi/Punk. På 90 talet hade Oi musiken ett oförtjänt dåligt rykte och många ansåg att Oi var lika med höger/rasist punk, vilket naturligtvis inte var sant. Men vi har hela tiden varit tydliga med att vi är ett anti-rasistiskt band. Vi släppte 2 fullängdare (95 och 99) och 3 singlar.

När bildades bandet, när lade ni av och när började ni spela igen? Vad fick er att komma igång igen?

Jag och Henke började spela tillsammans typ 1990 och spelade under olika namn (bl.a. Total Chaos & The Antagonists) flitigt på ungdomsgårdarna runt om i stan. Vi lirade punk och ville väl låta som den musik vi lyssnade på då, mycket GBH, Exploited, Black Flag osv.Tror att det var 1993 som Tia (som hade gjort typ alla låtar) valde att satsa mer på sitt andra band (Slutstation Tjernobyl) och då bildades Guttersnipe.

Vi har aldrig lagt av, och det tror jag aldrig att vi kommer att göra heller, vi spelar bara inte lika ofta nuförtiden. Men man kan nog säga att efter år 2000 så har vi väl inte spelat så många gånger per år, och vissa år inget alls … Senaste åren har vi försökt göra någon spelning varje år, och anledningen till att vi ”kommit igång” igen är att det helt plötsligt börjar komma erbjudanden om att spela lite överallt.

IMG_3027

Bild: I samband med spelning på HD-klubben typ 96.

Hur har bandet utvecklats sedan starten?

Inte så mycket faktiskt, jag tror att vi vill låta likadant nu som vi ville när vi började spela faktiskt. Vi bytte trummis i början några gånger, men Uffe har spelat med oss sen typ 97, Åberg började ju också spela med oss typ 98 så sen dess är vi samma 4 medlemmar.

Vad skiljer Umeås musikscen idag från 90-talets? Positivt? Negativt?

Jag måste erkänna att jag har rätt dålig koll på Umeås musikscen idag, men det känns som att på 90-talet var det mer musik av ungdomar för ungdomar. Det var ju sjukt mycket spelningar på ungdomsgårdarna runt om i stan och som jag minns det så var det sällan eller aldrig några ”gubbar” över typ 25 år som spelade, inte i Umebanden i alla fall.
Det positiva med särskilt första hälften av 90-talets musikscen var just att det var mycket spelningar, många band och att punk och Hardcore var den dominerande musiken på ungdomsgårdarna. Det negativa för oss var kanske att hardcore efterhand tog över totalt och punkscenen nästan försvann. Idag finns det väl inga ungdomsgårdar kvar, så den biten saknas ju såklart, jag får för mig att det leder till att färre band startas och får chansen att spela, men det kanske inte är så. Det positiva med dagens scen är väl att många gamla band kommit igång igen och att Verket är en bra lokal med mycket spelningar.

IMG_6922

Bild: I samband med spelning i Stockholm 2012.

Vad har ni på gång? Spelningar, inspelningar, annat?

Vi ska spela på en punkfestival utanför Barcelona i Augusti och hade planerat att hinna med ett gig i Umeå innan dess, men av olika anledningar kanske inte Umeå spelningen blir av den här gången heller. Men vi ska definitivt försöka spela i Umeå så snart som möjligt. Vi har också planer på att göra och spela in några nya låtar, men eftersom vi är utspridda över landet och alla har barn, så är det tyvärr inte så lätt att få ihop det.

The Seashells – 90-talscomeback 2

90-talet är tillbaka! Stadens Muller är med.

Del 2: The Seashells. Kommande delar: Bullshit, Guttersnipe. Enjoy!

Frågor: Jessica Larsson Svanlund

Svar: Erik Domellöf

Foto: 90-talsbild – Sofie

Foto 2015-11-24 16 12 35

För de läsare som missade 90-talet: kan du beskriva bandet? 

Inspirerade av Smiths/Morrissey, Sarah Records (https://en.wikipedia.org/wiki/Sarah_Records) och gitarrpop från 60-talet, utmärkte sig The Seashells (Erik Domellöf, gitarr; Mattias Jonsson, bas; Jonas Larsson Thörnberg, röst) som Umeås kanske första twee pop band (twee pop = typ av huvudsakligen gitarrbaserad indiepop av det mer ”gulligare” slaget, med enkla melodier och texter). Sound karaktäriserat av klingande gitarrer och harmonier, med ett stänk av norrländsk melankoli, ständigt på jakt efter den perfekta poplåten (helst inte längre än 2 minuter lång). Vill minnas att vi en gång i en recension fick epitetet ”så mesiga att man vill slå dem”, vilket kanske är lite beskrivande… Kan också tilläggas att från början låg vi lite ”fel” tidsmässigt i en era av distade gitarrer och shoegazing. ”Vår” tid kom egentligen senare med band som Belle & Sebastian m fl.

När bildades bandet, när lade ni av och när började ni spela igen? Vad fick er att komma igång igen?

Bandet bildades redan 1991, lades mer eller mindre i träda ca 1996, gjorde diverse enkla inspelningar av mer obskyra covers och annat 1998-99, återuppstod 2003-2004 för en skivinspelning (efter påtryckning från ett japanskt skivbolag,https://open.spotify.com/album/53Pk14XVxMy7fgbuH8dm3q), och är nu aktiverade igen på grund av en fix idé att ge ut en vinylsingel för att fira…eh…25-årsjubileum! The Seashells har med andra ord aldrig officiellt lagt ner, även om det tar lite tid mellan livstecknen…

Hur har bandet utvecklats sedan starten?

Egentligen inte så mycket. Möjligen försökte vi få till ett mer 70-talsinfluerat, lite hårdare power pop sound på vissa låtar på den senaste skivan, men misslyckades – det blev lika milt som vanligt.

Vad skiljer Umeås musikscen idag från 90-talets? Positivt? Negativt?

Svår fråga. Jag har alltid varit imponerad av hur mycket bra musik i olika genrer som kommer från Umeå, och det bara fortsätter! Just nu finns det väldigt många intressanta lokala akter (ingen nämnd, ingen glömd), inte minst inom ”indie-genren” som ligger mitt hjärta nära. Ett dilemma är dock avsaknaden av en mellanstor scen för mindre etablerade band, hoppas att detta ändras.

Vad har ni på gång? Spelningar, inspelningar, annat?

Vi har precis färdigställt två nya låtar tänkta att utgöra en vinylsingel. Producerad av Robert Dahl Norsten som även spelar trummor (Seashells är lite kända för att ha haft väldigt många olika trummisar, vi blev en gång i ett fanzine jämförda med Spinal Tap…). Förhoppningsvis kan vi få ett skivbolag att nappa på detta projekt, och förhoppningsvis kan låtarna även ges ut i digital form (t ex Spotify). Enligt en initierad källa har vi fortfarande viss ”cred” i den internationella twee-subkulturen, så vi har lite ingångar att arbeta med. Efter det hoppas jag att vi kan spela in lite fler låtar, det finns ett antal i huvudet. Eftersom övriga bandmedlemmar inte längre bor i stan är det lite pusslande att få till inspelningarna, men modern teknik (och god hjälp av Robert samt andra tekniska personer) gör det möjligt. Spelningar…ja…förmodligen inte, men man vet aldrig…

 

Punkfest XIII, 6-7 maj – några snabba.

Punkfest13

Hej Adrian Löwander, en av arrangörerna av Punkfest XIII, två dagar kvar, hur känns det? Under kontroll?

Som alltid med ett arrangemang av den här storleken är det mycket med planering och saker som måste falla på plats. Tur nog är vi ett stabilt crew som styr upp festen i år så det kommer gå riktigt bra! Ett visst kontrollbehov gör såklart att man inte känner sig helt lugn förrän allt är över.

Blir det mycket folk?

Vi räknar med att det blir slutsålt alla dagar så det är drygt 150 pers per dag. Förhoppningsvis har vi en del gäster från andra städer och länder också, precis som föregående år.

Nyheter i år jämfört med tidigare?

Det som skiljer sig i år är att vi valt att satsa stort med flera utländska akter och band från andra städer. Bara hälften av banden är från stan. Det är dels för att ta hit band vi verkligen vill se och för att visa resten av världen hur underbart det är att spela i Umeå. Utöver det så är vi lite mer uppstyrda och organiserade. Till exempel så flyttar vi dagaktiviteterna (loppis, spelning och fika) ner till Bilda-källaren så att fler folk kan delta.

Ja, berätta lite mer om dagaktiviteterna!

Tanken med dagaktiviteterna är att ge fler chansen att delta på punkfesten tex unga som inte har råd att betala och barnfamiljer som inte orkar vara uppe sent på natten. Dagaktiviteterna är helt gratis. Det blir matinéspelning med fyra band, Serpent eyes, Bitchcraft, Argnes och Neurotics. Det kommer hållas en punkloppis där en kan fynda skivor, merch, smycken, konst m.m. Och så kommer det att finnas fika.

Några personliga favoriter du ser fram emot – och vad ska en inte missa?

Jag tycker såklart att man inte ska missa nåt band. Vi har en riktigt solid line-up i år båda dagarna. Men om jag ska välja favoriter så tycker jag man ska ta chansen att se Snake (Sthlm) och Chronic Fatigue på fredagen. Definitivt AJAX och Barcelona på lördagen. Det kommer bli helt oförglömligt! Därtill bör man också se Antisect, Vicious Irene, Korp, Härda Ut, Trots, Blodrus, Dogface, Bitchcraft, Serpent Eyes, Sista försöket, Argnes och Neurotics.

Något annat som är bra att veta – typ finns det mat?

För den som blir hungrig kommer King Falafel finnas på plats. Vi serverar också mackor och fika.

Sist men inte minst, var huserar ni alla tillresta band – dvs var är efterfesten?

De flesta banden sover hemma hos folk så vi räknar med både en och annan hemmafest både Öst på stan och Väst på stan.

The Vultures – 90-talscomeback 1

90-talet är tillbaka! Stadens Muller är med.

Först ut: The Vultures. Kommande delar: Seashells, Bullshit, Guttersnipe. Enjoy!

Frågor: Jessica Larsson Svanlund

Svar: Johan Sellman

Foto: 90-talsbild – Ida Milton; ny bild: groupie

IMG_1431

För de läsare som missade 90-talet: kan du beskriva bandet?

Bandet uppstod ur askan av vårt föregående band, Kriminell Karamell, som spelade någon form av hardcore/grindcore på svenska.  Bandbildandet kom i fas med att vi började gilla Misfits, Danzig, läste HP Lovecraft och annan skräcklitteratur. Dessutom tror jag vi alla kollade på skräckfilmer som Evil Dead och blev allmänt glada i att skrämmas.

12246889_1523667687955963_7411276566661335075_n

När bildades bandet, när lade ni av och när började ni spela igen? Vad fick er att komma igång igen?

Bandet bildades 1991 och höll igång till 1992/93, då vi började klä oss i flanell och skaffade page. Vi återförenades förra sommaren då några bekanta arrangerade en fest i Bräntbergsbacken, där vi spelade på ett lastbilsflak – holy ground. I samband med det fick vi ett par spelningar under sommaren. Under våren började vi skriva låtar och nu ska vi spela in det nya materialet.

Hur har bandet utvecklats sedan starten?

Tidigt 90-tal var musiken ganska snabb och låtarna var poppiga med woooo-körer. Det nya materialet har andra influenser som Black Metal, Motörhead och Kängpunk. Det nya materialet innehåller politiska texter och så var det kanske inte alla gånger på 90-taletJ

Dying To Eat Your Brain

Who’s been causing all that racket in town?
Do you really want to know?
Who’s starting fires at the end of street?
Do you really need to know?
Who’s that lurking behind the corner of the house?
Do you really want to know?
I’m done crying in the bitter rain
I’m dying to eat your brain

Where I live the game to play is compromise solution
Where I live we lie and play dead
While the outbreak on TV makes me spill my morning coffee

Where I live we lie and play dead

What was that sound in the graveyard last night?

Do you really want to know?

Have you found your taste for raw flesh yet?

Then you really ought to know

Is there enough canned food in your bunker?

Are you fully trained?

Are you a blue-collar or a banker?

(Either way) I’m dying to eat your brain

Vad skiljer Umeås musikscen idag från 90-talets? Positivt? Negativt?

På 90-talet fanns det fler scener på uteställen och det var enklare att få släppa saker under cd-eran. Då fick man oftare betalt för en spelning. Idag är det svårare för ett oetablerat band. Vi skulle vilja se att mindre band kan spela ibland på stadens krogar och att dessa inte bara säkra kort som DLK och The Kristet Utseende. Inget ont om dessa band, men det finns inget ställe som kör lokala akter i fullbandssättning. Det gyllene undantaget är Verket som har den öppnaste scenen av alla.

Vad har ni på gång? Spelningar, inspelningar, annat?

Den 13/5 spelar vi på Klubb Warsaw (Verket) och den 2/7 på Backenfestivalen. Hoppas på fler spelningar. Vi kommer att spela in de nya låtarna vilket känns väldigt kul. 90-talet känns inte så viktigt att återskapa, men däremot peppen och drivkraften som fanns – den tar vi gärna tillbaka i gitarrens och vävens brandskattade Umeå anno 2016.

pressbildamanda2

Mycket reverb på Amandas solodebut

Med ett reverbkryddat gitarrspel och starka texter har Amanda Lindberg blivit ett namn att räkna med i musik-Umeå. Den 25 april släpps solodebuten The Bloom, som firas med releasefest på Sagateatern den 29 april.

Om det delades ut ett pris för flitigaste musikern i Umeå just nu skulle Amanda Lindberg onekligen ligga bra till. Under Umeå Open-helgen blev det inte mindre än tre spelningar, två i eget namn (på Kii och nomethods skivbolagsfest) och en med bandet Indiekid Aurelia (på Pipes). Utöver detta spelar hon även i Paarks som nyligen släppte sitt debutalbum Stranger Shores. Förutom releasefesten går det i april även höra henne live i P4 Västerbotten (25/4) och på Heartbeats, Gotthards nya onsdagsklubb (27/4).

– Det är bara roligt att det är fullt upp, det är ju det här jag älskar att göra, berättar hon.

 Mystisk och melodisk debut-ep

Solo-epn innehåller fyra låtar. Hälften av materialet – sång, gitarr och bas – är inspelade hemma, hälften hos i KMJ Umeå Studio med Kalle Johansson som producent.

– Live kör jag själv med gitarr, men på plattan finns även instrument som tvärflöjt och tramporgel med. Jag skulle beskriva den som mystisk och melodisk.

Så här berättar Amanda själv om låtarna.

Flowers. Jag skrev den för fyra år sedan. Den handlar om att längta bort, om att hoppas att gräset är grönare på andra sidan, men sedan inse att det inte är så enkelt. Temat är fortfarande aktuellt för mig.

Into the blue. Den handlar om en kompis och hennes speciella sätt att hantera ångest. Hon brukar bada i iskallt vatten.

 Under Our Feet. En låt om män som våldtar, försökte få till ett mörkt sound som understryker temat.

 The Song Sparrow Song. En naturromantisk låt som är inspirerad av skogen och naturen i Umeå med omnejd.

Älskar reverb på gitarren

Alla som sett Amanda spela solo vet att hon älskar reverb på gitarren.

– Jag försöker hitta mitt eget sound på gitarren genom att ta bort all diskant och jobba med mycket reverb. Jag tycker att reverb får musiken att låta mycket större och bättre, lite som att man spelar i en kyrka.

Amanda jobbar också mycket med öppna stämningar i gitarrspelet, det gör henne fri att experimentera.

– Laura Marling är en favorit, hennes sätt att blanda melodislingor och spela med öppna stämningar är inspirerande. Jag är även förtjust i Skators säregna gitarrspel och hur gitarren och sången samarbetar hos henne.

Kvinnoseparatistisk utbildning på Gotland

Amanda gick musikprogrammet på Midgård, därefter blev det ett år på Ella Music Education, en kvinnoseparatistisk folkhögskola på Fårösund. Där fick hon lära sig allt från att spela i band till att styra sina egna turnéer.

– Ett väldigt lärorikt år. Vi var bara åtta i klassen och hade tillgång till ett eget musikhus med både ensemblesalar och studio. Det gick att spela dygnet runt om man ville.

Efter året på Gotland bodde hon i Göteborg innan hon återvände hem till Umeå igen. Här blev hon, efter en spelning på Kulturhusfestivalen, kontaktad av Kalle Johansson på KMJ Umeå Studio – som på sistone bland annat spelat in Dolce och De Montevert – som tyckte att hon skulle komma dit och spela in sitt eget material.

– Han har hjälpt mig att hitta det sound och den stämning jag är ute efter på epn, men jag har hela tiden haft sista ordet. Nu hoppas jag min musik ska få lyssnarna att känna något och bli inspirerade. Ungefär det jag själv vill få ut av musik jag tycker om.

Paarks, Indiekid Aurelia och covers

Om man vill spåra Amandas utveckling en tid tillbaka kan det vara kul att gå in på soundcloud och lyssna på de covers hon gjort av Strokes, Daniel Norgren, Broder Daniel och The Tallest Man On Earth.

– Jag gillar att göra covers på låtar jag snöat in på. What Ever Happened med Strokes spelade jag faktiskt in som en födelsedagspresent till en kompis.

Paarks blev Amanda värvad till när de behövde en ny gitarrist.

– Paarks är jättekul för bandet skiljer sig så mycket från mitt soloprojekt. Jag spelar både lead- och kompgitarr, det är rätt knixiga slingor så jag utvecklas verkligen av det. Vi spelar live på Sagateatern 25 maj, kom och se oss!

Och så är det Indiekid Aurelia.

– Där sjunger jag och spelar gitarr. Bandet består av mig och mina tre vänner Magdalena, Mark och Jesper. Vi spelar post-rockig pop på svenska. Det går att se oss live den 12 maj i Bildas källare då vi spelar tillsammans med Birchwood Sparks och Katastrof.

Hur hinner du med allt?

 – Bra fråga! Jag antar att det är för att jag tycker att det är så roligt. Det jag verkligen vill göra tar jag mig tid till och prioriterar. Och så har jag en kalender i mobilen, den är guld.

Mysterium – spännande musikaliskt möte mellan Umeå och Kalifornien

Mysterium gör hemlighetsfull musik som tassar fram, men ändå skapar starka avtryck. För Stadens muller berättar duon, som består av Refused-basisten Magnus Flagge och hans amerikanska flickvän Kati Knox, om hur de möttes, hur musiken växer fram, vad de inspireras av och mycket annat.

Mysterium ett

Hur träffades ni?
– Vi träffades i Los Angeles i september 2014 när Magnus var där för att spela in senaste plattan med Refused, berättar Kati. Jag var där samtidigt för att repa med mitt dåvarande band Sister Mistery. Det fanns gemensamma bekanta i banden som gjorde att våra vägar korsades.

Hur kom det sig att ni började göra musik tillsammans?
– Vi visste ganska direkt efter att vi träffats att vi ville göra musik ihop, berättar Magnus. Det fanns något inspirerat och nyfiket mellan oss. Vissa gemensamma musikaliska referenser, men också en förundran inför våra olikheter. Vi delade framför allt en vilja att utforska ett musikaliskt skapande utan alltför förutbestämda idéer. Men en förutsättning var att det skulle kännas enkelt och lustdrivet. Vi började skriva musik och skicka låtidéer till varandra redan i november 2014. Den första låten vi jobbade med, Holyrood, var en idé som jag fick och skickade ett utkast inspelat med akustisk gitarr. Kati lade sedan synt och sång och skickade tillbaka.

Namnet Mysterium?
– Det bestämde vi oss för i mars 2015, berättar Magnus. Då var Kati på besök i Umeå och låtskrivandet intensifierades. Sedan tog det ändå ett halvår till innan vi plockade upp det vi gjort och tänkte att vi ville göra det färdigt och presentera det för omvärlden. Egentligen var vi båda osäkra på nivån på det vi gjort, eftersom det var helt hemsnickrat. Men vi bestämde oss för att inte tänka efter för mycket utan istället dela med oss. Det är något som Kati är bra på. Att gå på det intuitiva, spontana och inte övertänka resultatet.

Kati, vilken är din musikaliska bakgrund?
– Mitt första band hette Coup d´twat och var en punkgrupp som enbart bestod av tjejer. Efter det har jag spelat i flera band, varav de flesta baserade i Oakland, Kalifornien. 2015 släppte jag ett album med mitt band Calls, vars musik är en vink åt drömsk kalifornisk 60-talspsykedelia och mörk folk. Jag har varit gästvokalist på Hederslebens andra studioalbum, lett av Nicky Garrett från UK Subs, som också backar upp Nik Turners Hawkwind när han turnerar i USA. Jag har även gjort musik för experimentella filmer och uppträtt solo både i och utanför USA.

Mysterium två

Hur kommer låtarna till?
– Båda kan presentera grundidéer som vi sedan spinner vidare på, säger Kati. Någon av oss hör en tamburin eller en drömsk reverbdränkt gitarr och så försöker vi hitta fram till visionen. Vi spelar båda olika instrument och försöker bygga idéer från båda.
– Kati står nästan för all sång och text, säger Magnus. Att ha en amerikanska på sång ger förstås en naturlig engelskspråkighet som inte finns där när man som svensk försöker skriva engelska texter.

Er musik är ett intressant möte mellan akustiskt och elektroniskt, vad använder ni för utrustning?
– Utrustningen är verkligen inte i fokus när vi skapar. Det är helt DIY så vi använder det vi har hemma. Grunden är akustisk eller elgitarr, Korg Microsynt och Katis sång. I vissa låtar lägger vi till minimala trumbeats och elbas. Vi spelar in på dator. Fokus har egentligen mer legat på att skriva låtar och försöka dokumentera dem. Det har alltså inte varit så att vi repat en massa först och sedan gått in i en studio. Snarare har den känslan vuxit fram efter att det lite skeva och hemgjorda i våra tagningar känts charmigt och att en demo kan rymma mer fina stunder. Något som kan gå förlorat om man försöker göra om det med något slags studioperfektion. Om vi hade budget skulle vi gärna använda mer analog utrustning. Till exempel skulle det vara trevligt med ett riktigt piano, slagverk och stråkar.

Hur skulle ni själva beskriva er musik?

– Stämningsmusik, eterisk, melodisk, cinematisk, minimalistisk, folk.

Att ni är en svensk-amerikansk duo, präglar det musiken på något sätt?
– Det är inget vi tänkt på just hur vi är präglade nationellt, mer hur vi är som människor, säger Magnus. Kati har ideal som är mer minimalistiska, monotona, hypnotiska spontana. Jag är mer teknisk och noggrann och har en uthållighet i att få en viss nivå på materialet och ta arrangemangen i mål. Kati som också skriver poesi lägger gärna in spoken word- sekvenser i låtarna.

Vad inspireras ni av?
– Landskapet, vinter, ensamhet, naturen, vår relation. Kati nämner den experimentella filmskaparen Maya Deren och surrealistiska stämningar, drömliv kontra vaket liv. Magnus inspireras av John Faheys gitarrspel, Sandy Bull etc.

Vad har ni fått för reaktioner så långt?
– Vi har bara släppt det på soundcloud utan att göra någon större lansering. ”Postapokalyptisk folk” har vi fått som kommentar av Andreas Nilson, (som Magnus spelat musik med i olika band sedan 90-talet). Han hjälpte oss att mastra och uppmuntrade oss till att låta allmänheten få höra, delade länken till vår Soundcloud i sociala medier med nära vänner. Fick viss spridning i sociala nätverk och har fått positiv feedback.

Ambitioner?
– Att fortsätta spela in. Det här är en del av vår relation, hur vi umgås. Ingen press bara naturligt och kul. Att släppa en fullängdare på vinyl är förstås en dröm. Skulle inte heller ha något emot att spela live. Även om det skulle bli en utmaning hur vi skulle framföra musiken som ju har många lager. Vi har fått erbjudanden men migrationssituationen är ett hinder. Kati har ansökt om uppehållstillstånd men det dröjer. Alltså får hon inte vistas här obehindrat. Men om myndigheter ser detta så kanske de kan ge henne lite förtur så vi kan få chansen att bidra till det kulturella klimatet i Umeå.

Vad händer närmast?
– Vi har två färdiga men osläppta låtar. Plus en hel del påbörjat. Följ oss på Soundcloud så vet ni vad som händer. Just nu ligger vår debut-ep där och mer är på gång.

Text: Nils Fredriksson

Sagateatern ny scen för små band

Text: Jessica Larsson Svanlund

Foto: Jonas Nimrodsson

En gång i månaden ska Sagateatern fyllas av livemusik, med halv- och oetablerade band i alla genrer. Bakom satsningen står Teaterföreningen, som vill fylla sina lokaler och samtidigt göra en insats för Umeås musikscen.

Teaterföreningens hyreskontrakt för Sagateatern gick egentligen ut för ett halvår sedan, men efter förhandlingar fick man vara kvar ännu ett år. Då hade man redan hunnit boka om många föreställningar till andra lokaler, vilket innebär att gamla fina Saga ofta står tom. För att klara lokalkostnaderna behövde man fylla scenen oftare. Teaterföreningens Jojo Anderbygd såg ett tillfälle att förena jobbet med intresset för musik, och tog initiativet till klubben Saga Norén Länskrim Malmö, som hon kommer att driva under en del av sin arbetstid.

SNLM

– Jag fick idén och pratade med min chef, som tyckte att det var både smart och bra, berättar Jojo. Det känns som att det inte finns någon lokal scen för oetablerade band utom Verket längre, och det behövs en plats i stan också, en scen för alla i alla genrer. Jag har inte jobbat som arrangör tidigare, så det är mycket att tänka på, men det ska nog gå bra.

Jojo berättar att planen just nu är att para ihop ett mer etablerat band med ett oetablerat som vill skaffa scenvana vid spelningarna, sista onsdagen i varje månad med start den 27 januari. Förhoppningsvis ska man kunna servera mat också och kanske ha utställningar, DJ och/eller försäljning av t ex t-shirts i foajén. Planen är att köra från klockan sex till nio-halv tio.

Hur tänker du kring ersättning till banden och biljettpriser?

– Det är svårt. Jag har inga pengar alls, men måste tänka på både hyra och artister. Troligtvis startar vi en förening för att kunna söka bidrag, så att vi kan betala ut gager – för man vill ju hålla nere biljettpriserna. Vi ser det här som en försöksverksamhet. Om vi inte skulle få några bidrag får vi drivas av pepp!

Har ni bokat några band än?

– Nej, vi har pratat med några, men har inget klart. Men folk har redan hört av sig om att spela, även band man känner igen, och det är jättekul!

Man måste ju fråga om namnet på klubben?

– Det är bara roligt, ha ha! Man lär ju reagera.

Det är ju till exempel helt ogooglingsbart – man kommer ju bara att få träffar på Bron.

– Det löser sig. Namnet kommer nog inte att ha jättestor betydelse. Jag tror att det blir bra!