Kategoriarkiv: Recension

Spice Boys

Recension: Spice Boys – It’s Coming

The Sonics var ett av USA:s hårdaste band på 1960-talet. Det sägs att de brukade gå loss med ishackor på sina förstärkare innan spelningarna för att få det rätta, trasiga soundet. De sjöng om att dricka stryknin, en alkoid som är betydligt starkare än alkohol och redan i små doser kan vara livshotande. Jag tänker på The Sonics när jag lyssnar på Spice Boys fantastiska debutsingel ”It´s Coming” – producerad av Erik ”Chicagojazzen” Karlsson – som rusar fram som en jagad hund med mörker i blicken.

Sönderfallet är hela tiden nära och efter 45 sekunder ylar sångaren Sebastian Holmlund följdriktigt ”destruction, destruction”. Låten stannar av en hundradel, jag hinner tänka att den ska sluta redan där, men då räknar han blixtsnabbt in, 1-2-3-4, och den våghalsiga färden för den här garagerock-smällaren fortsätter i 200 kilometer i timmen. Allt avslutas med en 40 sekunders urladdning med psykedeliska förtecken där det känns som allt brinner och ramlar isär. Och det är utfört på ett så skickligt vis att man bara vill höra det igen, igen och igen.

En referens som också dyker upp i huvudet när jag hör ”It´s Coming” är danska iceage, som jag såg live i Denver 2013. Det är en av de hotfullaste spelningar jag sett. Redan efter ett par låtar var det tumult i publiken längst fram vid scenen, den nihilistiska musiken lockade fram en sådan stämning. Det var motsatsen till feelgood-musik, och den gjorde mig paradoxalt nog på bra humör.

”It´s Coming” sägs handla om arbetslöshet. Kanske om att vilja slå sönder saker för att allt känns så mörkt och meningslöst. Det är i alla fall så det låter. Och det är så oerhört befriande att höra det – när det presenteras så här övertygande. Attityden är ungefär: varför ta ytterdörren när vi går in i en lägenhet, ingen kommer tacka oss för det, vi hoppar in genom det stängda fönstret istället och ser glasrutan smashas i småbitar.

Ett glas stryknin någon?

Spice Boys debut-ep landar 22 april, och heter ”Spice City”.

 

Mörk och dramatisk pop med rika klanger

nattskärran
Nattskärran – Rivhuset EP. Foto: Elin Ek.

Artist: Nattskärran
EP: Rivhuset EP

Rivhuset är namnet på ett alternativt kulturhus i centrala Skellefteå. Men det är också titeln på den senaste EP-skivan från Umeåbaserade konstellationen Nattskärran, frontad och dominerad av vokalisten och låtskrivaren Ingrid Marklund. Och just den alternativa karaktären, det sotsminkat allvar- och känslosamma inslaget i musiken, ger EP:n ett djup som får de rika klangerna på den att dröja kvar.

Mycket utgår, som alltid, från Marklunds framträdande röst: den bidrar starkt till att skänka ljudbilden dunkla färger. Harmoniken i inledande ”Törnekrona” är lågintensivt intagande och längtansfull, ”Let me in” är ett vädjande stycke synthig pop där höggradig dramatik återfinns i och mellan raderna, medan EP:s tredje spår ”Begravningslåten” genomfars av vackert svårmod. Gitarrerna i den sistnämnda är öppet ödsliga som en prärie och låten byggs stilenligt upp till ett mäktigt avslut. Sammantaget är detta en EP som uppfyller sina högt ställda pretentioner.

Lyssna på Rivhuset EP på Spotify:

Jazzbetraktelser från helgen

Gränserna har börjat suddas ut lite när det kommer till bokningarna på Umeås Jazzfestival. Jag ska väl egentligen börja med att säga att jag långt ifrån såg allt på årets uppsättning, men att jag ändå tänker generalisera lite med tidigare års festivaler i bakhuvudet. För det är så mycket musik som packas in i Folkets hus under festivalhelgen, som rent soundmässigt hör lika mycket hemma, om inte mer, på Folkmusikfestivalen eller Made. Inget ont om det egentligen, det är mest en notering jag gör.

Några exempel från i år är konserterna med Zap Mama, Calle Real, Lisa Lestander och Ira Mogilevsky. Allt från pianobaserade folkvisor till Beatboxande funk-rap verkar falla in under begreppet jazz. Och frågan jag ställer mig under helgen är om det är bra eller dåligt för en nischad festival att vidga genren som står med i festivalens titel så mycket att besökare inte har en aning vad de ska vänta sig från ett år till ett annat.

Samtidigt måste man väl tänka; är det tradjazz eller storband som borde stå på tapeten varje år, i varje lokal? Knappast. Ingen vill ha det, förutom de gamla jazzrävarna kanske. Så, borde festivalen byta namn kanske, och vad skulle den i så fall heta?

Irrelevanta frågor egentligen, jag vet. Det är ingen skada skedd att de invanda mönstren börjar spricka lite, för utveckling är alltid kul. Speciellt i musikens värld. Och Jazzfestivalen i Umeå visar att det är högt i tak när man ska definiera musiken, och att ordet ”jazz” är mer av ett paraplybegrepp än ett distinkt sound. Något jag är okej med, även om utbudet kan bli en förvånande och förvillande upptäcktsresa.

Jazz i Umeå hittar man nuförtiden i de isolerade öarna som är torsdagkvällar i Studion. Där finns allt från elektroniskt och progressivt till mjäkigt och gammeldags, och ändå faller alltsammans inom ramarna för jazz. Betydligt mer så än på stadens tänkta festival för genren. Men en akt, en kväll i veckan är lättare att blidka genren med än flera dagars hålligång. Så jazz eller inte fortsätter festivalen vara en pärla för nya upptäckter, om man är redo för lite orientering på vägen.

Välkommen till Laplabama

Erk & Random Bastards – Spelbart. Omslag av Marc "UÅ" Strömberg.

Erk & Random Bastards – Spelbart. Omslag av Marc ”UÅ” Strömberg.

Artist: Erk & Random Bastards
Album: Spelbart
Release: 21 oktober 2015

Har du stött på ordet storytelling? Det är när företag använder sig av historieberättande i sin marknadsföring. Kunderna får inte bara det som säljs – de får en en hel upplevelse. Okej. Blanda storytelling med den romantiserade bilden av Norrland som finns i Umeå och du får lanseringen av Utopia. Umeås nyaste shoppinggalleria. (Jag kommer snart till skivan, jag lovar. Men först lite mer Utopia.)

När Umeås nyaste köpcentrum ska lanseras, så görs det med fraser som ”trolska skogar” med ”gyllene skiftningar från hjortron”. Grattis Umeå, ni ska få ”ett sagoinspirerat land” som är ”vackert färgad av norrskenets mystiska skimmer”.

Umeås kulturscen får ångestsvettningar. Som om namnet inte var nog. Självklart blir eftersmaken fadd när det blir känt att det är en varumärkesbyrå från västkusten som snickrat ihop den visan. Nej, ni hör ju. Om någon ska beskriva Norrland på ett värdigt sätt är det någon vars primära intryck inte består av en bildgoogling.

Erk. Foto: Anthony Tian

Vilket leder oss till Spelbart.

Spelbart är en annan slags historieberättande, med en annan slags romantiserad bild av Norrland. Den stora skillnaden att det känns äkta. Det här är skapat av någon som faktiskt har varit här, som kanske både gillar och ogillar Norrland. Det finns en nerv i alla låtar, även när skivan glider in i de lite mer tillbakadragna partierna. Det intrycket förstärks också av producenten Imchibeats hypnotiserande beats.

Det är dessutom ganska kul att lyssna på. Vem annars kan beskriva ett elskåp lika kärleksfullt som ett fjäll? Vad är guld i Norrland, om inte föräldrar som langar hjortron och rödingar?

På tal om guld. Gästlistan! Mina favoriter är Gonza-ra i Gnäll på jag, vars repetitiva refräng etsar sig fast i hjärnan. Griljonären och Cleo i klubbiga Vamenarom? där de autotunade refrängerna får full pott på T-pain-skalan. Samt Sofia Jannok, som gör ett magiskt inspel med låten 100 Sáni Muohttagi.

Spelbart. Min första tanke är att skivnamnet är präglat av den något ökända anspråkslösa norrländska inställningen. Timmar i studion, genomarbetade låtar, spännande gäster, vrickade ordlekar. Resultatet? Spelbart. He dug. Men i Gälen, skivans näst sista spår, kommer det. Imchi frågar Erk varför han ska kalla skivan Spelbart? ”Allt jag gör just nu känns spelbart, min replik på det.”

Spelbart som fan vill jag kalla det. Skivan släpps i morgon – välkommen till Laplabama.

Flödande melodier på stark EP-debut

boys

Artist: Boys

EP: ”Kind of Hurt”

För många av stadens inbitna musikälskare är Nora Karlsson redan ett bekant namn. Detta främst i egenskap av gitarrist i garagepoporkestern Holy, men även insatserna som livemusicerande trumpetist vid sidan av Isak Falk-Eliasson bör nämnas i sammanhanget.

På Karlssons färska solodebut-EP, utgiven under artistnamnet Boys, tar hon emellertid plats på allvar: där möter vi en begåvad låtskrivare som förtjänar att upptäckas av en stor lyssningsskara. ”Kind of hurt” (PNKSLM Recordings) rör sig bitvis nära Holys sound – skivan innehåller för övrigt också trumpålägg från det nämnda bandets centralfigur Hannes Ferm – men den sluter sig än tätare intill skörare klanger, korsvis besläktade med såväl drömpop som fint strukturerad psykedelia.

Dessa stilväxlingar och skiftningar mellan lena toner och stökiga lo-fi-partier sker närmast friktionsfritt. Och i detta ymniga flöde av melodier ryms även Nora Karlssons röst, på samma gång mjuk och riktningsgivande.

Det poppiga drivet i ”Ever before” – EP:ns mest omedelbara och melodiöst hårdslående låt – omgärdas av det sökande, nyansrika stämningsläget i ”Dream” och det dystra anslaget i ”Believe anything”, alltmedan det fjärde och avslutande spåret ”Stars & lies” tvinnar hackande riff runt ömtåliga harmonier.

Alla grunder är rudimentärt inspelade i replokalen och sovrummet, och ändå finns det ett imponerande färdigstansat intryck över formen. Jag ser med stor förväntan fram emot en snar fortsättning, på scen och skiva.

Text: Henrik Lång
Foto: Emil Sandström

Lyssna på EP:n på Spotify:

Recension: Träffsäkert nedslag i samtiden

Deportees-The-big-sleep

Artist: Deportees

Album: ”The Big Sleep”

Albumomslaget ger i det närmaste en olustig känsla. Föreställande en strand, soldränkt och med avslappade människor, bakom dem lurar oroväckande och djupblå moln. Ett oväder är på väg att dra in men ännu verkar ingen ha sett det komma, eller så vill de inte se.

”The Big Sleep” är ett nedslag i vår samtid. Ett träffsäkert sådant. Ett myller av bilder och röster påminner oss varje dag om världen runt om oss. Ett myller som ekar om en värld som beskrivs som mer och mer bräcklig, samtidigt som det krävs allt mer för att få oss att lyfta blicken och reagera. Ett stort ämne att göra popmusik av men som inte känns övermäktigt för Deportees. Tvärtom.

Himlen över Berghem är inte fullt lika ödesmättad som den som pryder bandets femte album när jag sätter i hörlurarna och går ut med albumets nio spår i lurarna.

Rytmiken tar en tydligare plats och melodierna som alltid varit urstarka hos Deportees har fått ta ett steg tillbaka. Inte ett jättelångt kliv, men ändå tydligt. ”Born To Be Loved” drivs lika mycket av trummor och slagverk som Peder Stenbergs sång, liksom singeln ”Love Me Like I´m Gone”.

Att göra snygga arrangemang är ett av bandets främsta drag. ”The Big Sleep” är också så löjligt välsmord i alla melodier och låtuppbyggnader vilket gör att det känns som om bandet lagt otaliga timmar de senaste fyra åren sedan föregångaren på att bygga upp låtarna.

Kanske är det för att det låtarna flyter så obehindrat att jag saknar någon låt som riktigt sticker ut. Det är istället ett album i dess rätta bemärkelse som ska lyssnas på rakt igenom, om och om igen. ”The Big Sleep” är inte bandets låtstarkaste rent melodimässigt, men kanske deras mest relevanta – och viktigaste.

Deportees live från deras releasefest på Gotthards. FOTO: MOA HURTIG

Deportees live från deras releasefest på Gotthards. FOTO: MOA HURTIG