Kategoriarkiv: Intervju

Ny elektronisk pop från Lågland

lågland

Bandet Lågland är en ny bekantskap i Umeås musikliv. Stadens muller har fått förhandslyssna på en ny EP som släpps på Spotify inom kort och slängde iväg några frågor till bandet.

Hej frontfiguren Gunnar i Lågland! För några veckor sedan råkade jag se att du sökte ett MIDI-klaviatur till din nya trummaskin Volca (?). Är den här EP:n resultatet av det köpet?
– Hehe, nä det var faktiskt just efter att EP:n var klar som jag bara på random fick tag på en sån synth och trummaskin. Vi har pratat om olika sätt att göra Lågland live. Då har jag testat runt med såna nygjorda analogsynthar som ett sätt (kuriosa är att klaviaturen var till Volca-synthen, men sen hittade jag Midi-inställningar på min Nord Electro så det löste sig).

Vad är Lågland?
– Lågland är ett projekt som har funnits i några år. Jag sjunger och gör musiken huvudsakligen, och så har diverse andra varit med och bidragit på olika sätt vartefter. Den här EP:n är de första färdiga inspelningarna.

Står något bolag bakom släppet?
– Det känns fint att den kommer ut på Umeå-etiketten stugan, med originella akter som Nattskärran, Skator och Folkvang i katalogen. Bra sällskap.

Vad är det för instrumentering? Jag tycker mig höra en fiol bland annat…
– Akustiska instrument som diverse slagverk, fiol och en 50-tals Levin-gitarr. Har testat alla möjliga b:iga trumsamplingar och presets från emulatorer som ska härma gamla synthar. En go’ Roland Juno-synth som stod i våran replokal tidigare återkommer på ett par ställen.

Skulle man kunna kalla genren elektronisk pop? Tycker dock att låtarna innehåller mer poesi än så. Lite mer åt Skatorhållet kanske?
– Det tycker jag var en bra benämning. Att jämföras med Skator känns hedrande också. Det har väl aldrig funnits nån tanke på att göra ”låtar” som så, mer en ljudbild som känns nice och rytmmönster.

Finns det några inspirationskällor till din musik? Favoritartister?
– Inför det här har jag i perioder lyssnat på mycket Kosmische musik/kraut och annat som är mer som ett tillstånd av envishet och besatthet snarare än direkta låtar. När det gäller sång så finns 80-talets proto-indie och dess efterföljare såklart med nånstans i bakgrunden.

Vet att du till exempel spelar med Olov Antonsson ibland! Spelar du med andra artister också?
– Olov Antonssons förra projekt Cocoanut Groove har jag varit med och spelat med live en del genom åren. I hans nya svenskspråkiga projekt under eget namn var jag med på fiol på en fin avskalad spelning i våras. Annars har jag spelat med rätt många olika konstellationer i Umeå från och till, men inget som har blivit långvarigt.

Hur släpps EP:n? Har väl egentligen fått svar på detta redan… men blir det enbart digitalt eller släpps den i fysisk form också?
– Vi börjar digitalt. Det viktigaste känns som att dom som är intresserade ska kunna lyssna. Sen gillar jag själv vinylskivor, men det är inte särskilt viktigt för just det här släppet. Det är mer att visa vad det är vi har hållit på med, se hur det tas emot.

Finns det några spelningar inplanerade framöver? Kommer det en fortsättning på EP:n? Är det första släppet förresten (glömde fråga)?
Nä inga konkreta planer. Som sagt så har vi pratat en del om att ta det till ett live-format, men inget mer än prat än så länge. Egentligen tycker jag det är nånting ganska schyst i att bara spela in och så, komma på nya grejor, göra musik.

Här nedan hittar du Låglands första EP på Spotify:

 

Guttersnipe – 90-talscomeback 4!

Finalen i Stadens Mullers serie om 90-talsband: Guttersnipe!

Frågor: Jessica Larsson Svanlund

Svar: Jocke Larsson

IMG_7863

Bild: 1993/1994, samma fototillfälle som till första demon.

För de läsare som missade 90-talet: kan du beskriva bandet?  

För att citera VK från typ 1994, så var vi ”tre killar som lät betydligt mer än bara tre killar”. Vi spelar, och har alltid spelat, brittisk Oi/Punk. På 90 talet hade Oi musiken ett oförtjänt dåligt rykte och många ansåg att Oi var lika med höger/rasist punk, vilket naturligtvis inte var sant. Men vi har hela tiden varit tydliga med att vi är ett anti-rasistiskt band. Vi släppte 2 fullängdare (95 och 99) och 3 singlar.

När bildades bandet, när lade ni av och när började ni spela igen? Vad fick er att komma igång igen?

Jag och Henke började spela tillsammans typ 1990 och spelade under olika namn (bl.a. Total Chaos & The Antagonists) flitigt på ungdomsgårdarna runt om i stan. Vi lirade punk och ville väl låta som den musik vi lyssnade på då, mycket GBH, Exploited, Black Flag osv.Tror att det var 1993 som Tia (som hade gjort typ alla låtar) valde att satsa mer på sitt andra band (Slutstation Tjernobyl) och då bildades Guttersnipe.

Vi har aldrig lagt av, och det tror jag aldrig att vi kommer att göra heller, vi spelar bara inte lika ofta nuförtiden. Men man kan nog säga att efter år 2000 så har vi väl inte spelat så många gånger per år, och vissa år inget alls … Senaste åren har vi försökt göra någon spelning varje år, och anledningen till att vi ”kommit igång” igen är att det helt plötsligt börjar komma erbjudanden om att spela lite överallt.

IMG_3027

Bild: I samband med spelning på HD-klubben typ 96.

Hur har bandet utvecklats sedan starten?

Inte så mycket faktiskt, jag tror att vi vill låta likadant nu som vi ville när vi började spela faktiskt. Vi bytte trummis i början några gånger, men Uffe har spelat med oss sen typ 97, Åberg började ju också spela med oss typ 98 så sen dess är vi samma 4 medlemmar.

Vad skiljer Umeås musikscen idag från 90-talets? Positivt? Negativt?

Jag måste erkänna att jag har rätt dålig koll på Umeås musikscen idag, men det känns som att på 90-talet var det mer musik av ungdomar för ungdomar. Det var ju sjukt mycket spelningar på ungdomsgårdarna runt om i stan och som jag minns det så var det sällan eller aldrig några ”gubbar” över typ 25 år som spelade, inte i Umebanden i alla fall.
Det positiva med särskilt första hälften av 90-talets musikscen var just att det var mycket spelningar, många band och att punk och Hardcore var den dominerande musiken på ungdomsgårdarna. Det negativa för oss var kanske att hardcore efterhand tog över totalt och punkscenen nästan försvann. Idag finns det väl inga ungdomsgårdar kvar, så den biten saknas ju såklart, jag får för mig att det leder till att färre band startas och får chansen att spela, men det kanske inte är så. Det positiva med dagens scen är väl att många gamla band kommit igång igen och att Verket är en bra lokal med mycket spelningar.

IMG_6922

Bild: I samband med spelning i Stockholm 2012.

Vad har ni på gång? Spelningar, inspelningar, annat?

Vi ska spela på en punkfestival utanför Barcelona i Augusti och hade planerat att hinna med ett gig i Umeå innan dess, men av olika anledningar kanske inte Umeå spelningen blir av den här gången heller. Men vi ska definitivt försöka spela i Umeå så snart som möjligt. Vi har också planer på att göra och spela in några nya låtar, men eftersom vi är utspridda över landet och alla har barn, så är det tyvärr inte så lätt att få ihop det.

Bullshit – 90-talscomeback 3

 

90-talet är tillbaka! Stadens Muller är med.

Del 3: Bullshit. Kommande delar: Guttersnipe + exklusiv Komedaspecial. Enjoy!

Frågor: Jessica Larsson Svanlund

Svar: Mattias Åberg och Marcus Bylund

_DSC9175

För de läsare som missade 90-talet: kan du beskriva bandet? 

Då en studerande tonårstrio som spelade oi-punk. Nu en heltidsarbetande familjefäderstrio som spelar oi-punk.

När bildades bandet, när lade ni av och när började ni spela igen? Vad fick er att komma igång igen?

Bullshit bildades 1990 och efter 2 LP skivor och en sista demo med 8 låtar så gjorde vi ett sista gig 1997 och la sedan av pga flytt. Vi hade en reunion repning 2012 och det kändes bra så vi bestämde oss för att fortsätta. Musik är en oumbärlig del av livet och vi planerar att fortsätta minst lika länge som Rolling Stones.

Hur har bandet utvecklats sedan starten?

Marcus: Inte alls. Varför ändra ett vinnande koncept? Vi har samma influenser nu som då, tex Blitz, Cock Sparrer, Business och 4-Skins.

Mattias – Vi är hårdare, bättre och visare.

_DSC8991

Vad skiljer Umeås musikscen idag från 90-talets? Positivt? Negativt?

Marcus: Ingen direkt koll på det, men tyckte det var roligare på 90-talet då det inte var lika kategoriskt uppdelat i punk/metal/hiphop gigs. Blir lite kaka på kaka med 6 punkband en kväll.

Mattias: Nu går jag inte på lika mycket konserter som förr i tiden men jag tror att det finns färre antal ungdomsgårdar att spela på för de lite yngre. Sen så tror jag att det var lite speciellt där i början av 90-talet när band började lira hardcore i Umeå. Det var nått nytt och spännande som man aldrig hört förut. Jag tror det är svårare idag att få den känslan som spreds bland ungdomen på den tiden. Det positiva är väl Verket, ett bra ställe som man önskar fanns då man själv var ung.

Vad har ni på gång? Spelningar, inspelningar, annat?

Släpp av 4-spårs EP och tillhörande releasegig den 4 juni på Verket.

804526_10153260810857709_ kopia

 

Inglasad debut med Sista Brytet

Sista Brytet släpper debutskiva fredagen den 13 maj.

Sista Brytet släpper debutskiva fredagen den 13 maj.

Fredagen den 13 maj släpper Sista Brytet sitt debutalbum, ”Livet Inglasat”. Stadens muller har fått byta några frågor med bandets Fredrik Lindkvist inför releasen.

Berätta lite om tanken bakom albumtiteln!

Tänk dig inglasade uterum, och att livet skulle vara ett sådant. Du sitter där i värmen och ingenting utanför kan komma åt dig. Du behöver inte tänka, inte agera, inte ta ställning. Jag tycker samhällsklimatet påminner väldigt mycket om ett sådant scenario just nu. Det är även första låten på skivan som heter så.

Skivan beskriver ni som ”11 låtar om alltid lika aktuell konsumtionshets, medelklassångest och utarmningen av Västerbottens inland.” Utveckla!

Det bara blev så, jag skriver nästan bara låtar med en politisk underton. Det är både bra och dåligt, man vill ju gärna att musiken ska på något sätt beröra eller sätta känslor i brand. Jag hoppas att folk som lyssnar på skivan lyssnar på texterna. Visst, det är klassiska ämnen som berörs, hur samhället har blivit ett slit och släng-samhälle, hur inlandet snart är folktomt trots att det finns alla möjligheter att utveckla, att vi skuldsätter oss för kunna ha någonstans att bo. Det finns dock låtar som är lite mer “personliga” vilket känns som ett jättesteg för mig i alla fall.

Hur låter Sista Brytet för den oinvigde?

Jag brukar alltid säga punk/pop, det är ju inte dbeat eller skriksång men inte heller ren pop. Det ska vara lite skevt, inte alltid tonsäkert.

Vilken låt är er bästa på skivan, om ni får säga det själva? Vad handlar den om?

Oj bra fråga, jag gillar “En Anarkists Minnen” som handlar om när jag var mer aktiv inom syndikalisterna och djurrättsrörelsen. Det är en riktig sommarpärla och en liten tillbakablick helt enkelt.

Nu har jag inte sett snittlängden på låtarna, men är något av spåren över tre minuter?

Jo jag tror att vi har tre låtar som är över 3 min, det ungefär där dom ligger. Tycker man hinner säga allt man ska säga och spela allt man ska spela på 3 min.

Hur länge har det tagit att spela in skivan?

Det tog tid, energi och tålamod. Vi började med att arrangera upp alla låtar i maj 2015. Sen började vi med att spela in trummor och sedan fick vi, i och med att vi alla är föräldrar, försöka hitta tid att spela in allt annat i omgångar. Sena kvällar, tidiga mornar, jag tror vi var klar med den i november. Nästa skiva blir till att dynga in på en helg tror jag.

Vilka låtar blev klara först?

Det var inte riktigt så vi jobbade med inspelningen, vi filade på alla låtar in i det sista. Bytte ut någon gitarrgrej, bytte ut text, spelade om någon basgång osv.

Hur har ni spelat in skivan: Klassiskt med ett instrument i taget, eller live med allt på en gång?

Det vart ett instrument i taget.

Musiken eller texterna: Vad kommer först? Vem skriver låtarna?

Oftast är det jag som har en idé som jag gjort på ackgura. Men sen kommer de andra in och filar på låten med det de kan bäst. Tycker det är lättast att alla får tycka till och bidra, det brukar oftast bli bra då. Jag är dessutom så himla dålig på gitarr så ibland behöver jag någon som kan styra upp mig. I vissa fall så är det Henke eller Lars som har någon låtidé och då gör vi på samma sätt.

Vilken låt på skivan har inneburit mest jobb?

Jag skulle nog säga “Krossade Drömmar” den satte vi in som en chansning. Det är en konstig låt men fyller sin funktion. Jag vet inte om jag tycker den är jättebra eller dålig.

Lite bakgrund: Hur/när/var/varför startade Sista Brytet?

Det var i samband med att jag tog en längre paus från Totalt Jävla Mörker, jag ville mest ha ett socialt sammanhang där vi drack kaffe och snackade samt spelade musik. Eftersom jag lyssnar i princip bara på den här sortens punk så var steget inte så långt. Sen var det också en utmaning att spela gitarr och sjunga, jag har aldrig sjungit i ett band förut. Jag har mest skrikit och levt om, men att försöka hitta någon melodi eller pricka toner det var något helt nytt för mig. Men å andra sidan så är det inte heller så viktigt, det är det som som är så bra med punken. Den är liksom fri, det viktiga är energin och så.

Bandnamnet kom egentligen först, det var så att jag drömde att jag, Henke och Johan skulle bilda ett punkband som hette Sista Brytet. Jag och Johan spelade i ett HC-band typ kring 2000-2004 och Henrik har kört ljud åt oss i Totalt Jävla Mörker i en herrans massa år.

Har alla medlemmar varit med från starten?

Alla utom Lars som kom med 2014, vi spelade i ett HC-band han och jag. Jag kände direkt att han skulle kunna vara rätt person. Så egentligen skulle han bara var med på releasen för Split 7” som vi gav ut tillsammans med Popterror. Allt funkade så bra så vi frågade om han ville vara kvar.

På denna skiva gästar även Knugen Fallers Silvia Sate (Anna Philipsson) och även Popterrors Joakim Lindquist. Innan vi började spela så hade vi en tanke att Anna skulle vara med och sjunga på någon låt, det tog dock ett tag innan vi kom fram till vilken.

Helt orelaterad fråga: Pollenallergiker i bandet?

Henke är pollenallergiker, men grym basist och vän trots det!

Helt orelaterad fråga 2: Någon frimurare i bandet?

Nu måste jag ringa min advokat :)

Spelningar/releasefest inbokade framöver?

Vi ska spela på Kafé 44 i Stockholm den 13 Maj, samma dag som skivan släpps och i Uppsala dagen efter. Vi hade väl tänkt ha ett releasepartaj i Umeå lite senare. Det är ju så mycket som händer här. Vi får väl se, framöver, det blir förmodligen något mer under sommaren.

Du driver även eget skivbolag, Luftslott Records, och har släppt bland annat Brottsvåg, Vaken och Paarks under det senaste året. Vad är din inställning till att släppa skivor på LP och digitalt? Har den fysiska skivan spelat ut sin roll?

Nä det tycker jag inte. Vet inte om jag är partisk men det finns ju så mycket mer på t.ex en LP. Hantverket i omslaget, ljudet, texter och sådant som inte framkommer vid t.ex digitala strömningstjänster. Men som sagt jag älskar skivor och framför allt vinyl, gillar jag något så försöker jag skaffa skivan. Jag vet ju hur mycket tid, pengar och hjärta vissa musiker lagt ner på skivan. Det är ju dock en spännande tid med digitala strömningsmedia och bara för att man släpper en platta så är det inte säkert att man lyckats, det är ju mycket annat som ska klaffa också. Jag släpper bara vinyl och digitalt, tycker inte det är värt att lägga ner pengar på CD längre.

Vad tycker du/ni om den lokala musikscenen i Umeå just nu?

Den är sprudlande, det bildas nya grupper om vartannat.

Vad saknas?

Mer mindre scener. Men framför allt hade det varit bra med någon form av “rockklubb” som Scharinska var förut.

—-

Sista Brytet består av:

Fredrik Lindkvist – Sång, Gitarr
Johan Fjellström – Trummor
Henrik Wiklund – Bas, sång
Lars Kyösti – Gitarr

The Seashells – 90-talscomeback 2

90-talet är tillbaka! Stadens Muller är med.

Del 2: The Seashells. Kommande delar: Bullshit, Guttersnipe. Enjoy!

Frågor: Jessica Larsson Svanlund

Svar: Erik Domellöf

Foto: 90-talsbild – Sofie

Foto 2015-11-24 16 12 35

För de läsare som missade 90-talet: kan du beskriva bandet? 

Inspirerade av Smiths/Morrissey, Sarah Records (https://en.wikipedia.org/wiki/Sarah_Records) och gitarrpop från 60-talet, utmärkte sig The Seashells (Erik Domellöf, gitarr; Mattias Jonsson, bas; Jonas Larsson Thörnberg, röst) som Umeås kanske första twee pop band (twee pop = typ av huvudsakligen gitarrbaserad indiepop av det mer ”gulligare” slaget, med enkla melodier och texter). Sound karaktäriserat av klingande gitarrer och harmonier, med ett stänk av norrländsk melankoli, ständigt på jakt efter den perfekta poplåten (helst inte längre än 2 minuter lång). Vill minnas att vi en gång i en recension fick epitetet ”så mesiga att man vill slå dem”, vilket kanske är lite beskrivande… Kan också tilläggas att från början låg vi lite ”fel” tidsmässigt i en era av distade gitarrer och shoegazing. ”Vår” tid kom egentligen senare med band som Belle & Sebastian m fl.

När bildades bandet, när lade ni av och när började ni spela igen? Vad fick er att komma igång igen?

Bandet bildades redan 1991, lades mer eller mindre i träda ca 1996, gjorde diverse enkla inspelningar av mer obskyra covers och annat 1998-99, återuppstod 2003-2004 för en skivinspelning (efter påtryckning från ett japanskt skivbolag,https://open.spotify.com/album/53Pk14XVxMy7fgbuH8dm3q), och är nu aktiverade igen på grund av en fix idé att ge ut en vinylsingel för att fira…eh…25-årsjubileum! The Seashells har med andra ord aldrig officiellt lagt ner, även om det tar lite tid mellan livstecknen…

Hur har bandet utvecklats sedan starten?

Egentligen inte så mycket. Möjligen försökte vi få till ett mer 70-talsinfluerat, lite hårdare power pop sound på vissa låtar på den senaste skivan, men misslyckades – det blev lika milt som vanligt.

Vad skiljer Umeås musikscen idag från 90-talets? Positivt? Negativt?

Svår fråga. Jag har alltid varit imponerad av hur mycket bra musik i olika genrer som kommer från Umeå, och det bara fortsätter! Just nu finns det väldigt många intressanta lokala akter (ingen nämnd, ingen glömd), inte minst inom ”indie-genren” som ligger mitt hjärta nära. Ett dilemma är dock avsaknaden av en mellanstor scen för mindre etablerade band, hoppas att detta ändras.

Vad har ni på gång? Spelningar, inspelningar, annat?

Vi har precis färdigställt två nya låtar tänkta att utgöra en vinylsingel. Producerad av Robert Dahl Norsten som även spelar trummor (Seashells är lite kända för att ha haft väldigt många olika trummisar, vi blev en gång i ett fanzine jämförda med Spinal Tap…). Förhoppningsvis kan vi få ett skivbolag att nappa på detta projekt, och förhoppningsvis kan låtarna även ges ut i digital form (t ex Spotify). Enligt en initierad källa har vi fortfarande viss ”cred” i den internationella twee-subkulturen, så vi har lite ingångar att arbeta med. Efter det hoppas jag att vi kan spela in lite fler låtar, det finns ett antal i huvudet. Eftersom övriga bandmedlemmar inte längre bor i stan är det lite pusslande att få till inspelningarna, men modern teknik (och god hjälp av Robert samt andra tekniska personer) gör det möjligt. Spelningar…ja…förmodligen inte, men man vet aldrig…

 

Videopremiär: Hattstugan

Stadens muller har äran att premiärvisa Hattstugans, aka Magnus Bergmans, video ‘Blå Vägen (Let’s get it on)’. Och samtidigt ställa några frågor om Siewert Öholm, musiken och framtiden.

Den första, mest självklara frågan: Kom videon eller låten först? Har Siewert Öholms ”Mysteriet på Blå Vägen” inspirerat till låten eller tvärtom?

Låten kom först. Riffet skrev jag när jag brottades med en engelskaläxa när jag var 19, då gick låten hälften så fort för jag hade bestämt mig för att bli shoegazare på tonårens höst. Sen insåg jag att shoegaze-killar brukar ha en tendens att vara smala och dryga så jag lät det vara. Jag skrev om den ett år senare med det sound den besitter just nu. ”Mysteriet på Blå Vägen” är kanske den finaste TV-film som producerats så det låten saknar, kompenseras av den grymma videon. Typ.

Har du någon relation till skolklassen i videon, klass 6C på Vegaskolan i Vännäs?

Joho. Min mamma spelar ett av detektiv-barnen och det är hennes videoband som jag har jobbat med. Det var en grym skådespelardebut enligt mig. Sen gick jag också i klass 6C på Vegaskolan när det begav sig för mig, 35 år senare – Siewert Öholm kom dock aldrig till min klass för att pitcha TV-idéer.

Hattstugan

Hattstugan.

Hattstugan, bra namn! Är det Elsa Beskow som har inspirerat?

Yes, det är en Elsa-referens. Jag tyckte Hattstugan lät rart och fint, och samtidigt lite lite black metal.

Vilka består bandet av, är det ditt eget soloprojekt eller är andra inblandade på nåt hörn?

Det är bara jag. Jag har väl försökt övertala vänner att agera kompband men det har inte gått så bra hittills. Men om jag inte fegar ur på hela grejen och bestämmer mig för att prova spela live så ska jag absolut lösa något typ av liveband så jag slipper stå själv med en telecaster-kopia och skråla. Är något mer material inplanerat med Hattstugan? Om ja, vad är det som är på gång och när släpps det? Egentligen inte, när jag fick idén tänkte jag spela in en EP. Tanken var jävligt god men helt plötsligt hade det gått typ nio månader och den enda fullständiga låten var Blå vägen. Om det fortfarande känns kul nu efter släppet så ska jag absolut försöka färdigställa en EP till sommaren.

Vad, förutom Siewert Öholm (?), inspirerar Hattstugan?

Jag försöker att inte inspireras så mycket av annan musik, det slutar alltid med att jag copy-paste:ar grejerna jag gillar och så blir det sämst. Jag hittade en grym låt med The Monkees för ett tag sedan samtidigt som jag jobbade med en annan Hattstugan-låt, det märktes kan jag säga. Berätta lite om de övriga banden som du spelar i? De band som är aktiva idag är väl PAARKS och KIRA. Båda är ”skivaktuella” som det så fräckt kallas.

Vem har spelat in/mixat/mastrat?

Emil Uppenberg (Spice Boys, Freakweek) var snäll och hjälpte mig under truminspelning. Erik Björklund (Birchwood Sparks) hjälpte mig att spela in gura. När jag skulle mixa så tappade jag bort mitt projekt på datorn så den mix som jag senast hade printat då fick bli den den slutfärdiga (Den var minst ett halvår gammal at the time) – sen skickade jag låten till polaren Hampus i Skellefteå så mastrade han den på några minuter typ. Tack vänner!

Tack Hattstugan!

The Vultures – 90-talscomeback 1

90-talet är tillbaka! Stadens Muller är med.

Först ut: The Vultures. Kommande delar: Seashells, Bullshit, Guttersnipe. Enjoy!

Frågor: Jessica Larsson Svanlund

Svar: Johan Sellman

Foto: 90-talsbild – Ida Milton; ny bild: groupie

IMG_1431

För de läsare som missade 90-talet: kan du beskriva bandet?

Bandet uppstod ur askan av vårt föregående band, Kriminell Karamell, som spelade någon form av hardcore/grindcore på svenska.  Bandbildandet kom i fas med att vi började gilla Misfits, Danzig, läste HP Lovecraft och annan skräcklitteratur. Dessutom tror jag vi alla kollade på skräckfilmer som Evil Dead och blev allmänt glada i att skrämmas.

12246889_1523667687955963_7411276566661335075_n

När bildades bandet, när lade ni av och när började ni spela igen? Vad fick er att komma igång igen?

Bandet bildades 1991 och höll igång till 1992/93, då vi började klä oss i flanell och skaffade page. Vi återförenades förra sommaren då några bekanta arrangerade en fest i Bräntbergsbacken, där vi spelade på ett lastbilsflak – holy ground. I samband med det fick vi ett par spelningar under sommaren. Under våren började vi skriva låtar och nu ska vi spela in det nya materialet.

Hur har bandet utvecklats sedan starten?

Tidigt 90-tal var musiken ganska snabb och låtarna var poppiga med woooo-körer. Det nya materialet har andra influenser som Black Metal, Motörhead och Kängpunk. Det nya materialet innehåller politiska texter och så var det kanske inte alla gånger på 90-taletJ

Dying To Eat Your Brain

Who’s been causing all that racket in town?
Do you really want to know?
Who’s starting fires at the end of street?
Do you really need to know?
Who’s that lurking behind the corner of the house?
Do you really want to know?
I’m done crying in the bitter rain
I’m dying to eat your brain

Where I live the game to play is compromise solution
Where I live we lie and play dead
While the outbreak on TV makes me spill my morning coffee

Where I live we lie and play dead

What was that sound in the graveyard last night?

Do you really want to know?

Have you found your taste for raw flesh yet?

Then you really ought to know

Is there enough canned food in your bunker?

Are you fully trained?

Are you a blue-collar or a banker?

(Either way) I’m dying to eat your brain

Vad skiljer Umeås musikscen idag från 90-talets? Positivt? Negativt?

På 90-talet fanns det fler scener på uteställen och det var enklare att få släppa saker under cd-eran. Då fick man oftare betalt för en spelning. Idag är det svårare för ett oetablerat band. Vi skulle vilja se att mindre band kan spela ibland på stadens krogar och att dessa inte bara säkra kort som DLK och The Kristet Utseende. Inget ont om dessa band, men det finns inget ställe som kör lokala akter i fullbandssättning. Det gyllene undantaget är Verket som har den öppnaste scenen av alla.

Vad har ni på gång? Spelningar, inspelningar, annat?

Den 13/5 spelar vi på Klubb Warsaw (Verket) och den 2/7 på Backenfestivalen. Hoppas på fler spelningar. Vi kommer att spela in de nya låtarna vilket känns väldigt kul. 90-talet känns inte så viktigt att återskapa, men däremot peppen och drivkraften som fanns – den tar vi gärna tillbaka i gitarrens och vävens brandskattade Umeå anno 2016.

Imessage-intervju med Blondino

Foto: Oskar Sandström

Joel Dunkels (Caotico, Industri Royal) är aktuell med ny musik under namnet Blondino. För fösta gången står Umeåmusikern helt på egna ben. Premiärspelningen sker på egna arrangemanget Clöb 30 april (valborg) på Sävargården i Umeå.

Stadens Muller tänker mobile first och gjorde en intervju med honom över Imessage. Oredigerat, ostrukturerat och garanterat läsvärt!

Blå: Erik Hillbom

Vit: Joel Dunkels

IMG_0242

Den 30 april är det premiär för Clöb.

LIVE:

KATOHJÄRTA
BLONDINO (Livedebut!)

DJ
TOVE STYRKE
NORTHERN TACTICS
THOMAS HEDLUND (PHOENIX/DEPORTEES)
KICKI KARLSSON (INVSN/HONUNGSVÄGEN)
JOHAN DÖDEN DAHLROTH

Biljetter: http://www.tickster.com/sv/events/89hmvn97wjdfm3e/2016-04-30/valborgsfest

Facebookevent: https://www.facebook.com/events/450724555123269/

Hej Erik Karlsson! Hur är läget?

Erik Karlsson i en stupstock.

Erik Karlsson i en stupstock.

Hej Erik Karlsson! Hur är läget?
– Bra, men lite yr. Har druckit mig helt stinn på kaffe här borta.

Üni Foreman, Chicagojazzen Arkestra och Boys (?) på Vasakyrkan under fredagens Umeå Open. Och du spelar med alla tre banden. Stämmer det?
– Nja, jag spelar inte med Boys, men annars så stämmer det! Jag spelar dock på torsdagen med Skator. Anna Rauhala däremot kommer förhoppningsvis spela med alla fyra banden i Vasakyrkan, haha. Bandincesten is real

Skulle vilja kalla detta ett äkta hat trick. Kommer du att orka? Kolhydratladdar du eller laddar du upp på annat sätt?
– Ja, jag har hört mycket om det här med High Carb. Bara att smälla i sig ett sexpack hamburgerbröd så går energin jävlart direkt ut i blodet!

Kommentar från Henrik Lång: ”Erik brukar tjata sig in i ytterligare något band. Tre lär inte stoppa.” Räcker det med tre eller blir det kanske ännu fler?
– Haha! Förra året gjorde jag sex spelningar under Umeå Open och gick nog in lite i väggen. Så försöker ta det lite lugnare nu. Går att hålla nere stressnivån rätt bra när det handlar om att hoppa in lite som jag gör med Skator exempelvis. Kan å andra sidan vara svårt att hålla sig då det är så jävla roligt att spela i band. Fin balansgång det där

Vad spelar du för instrument i respektive band?
– Gitarr med Üni och Chicagojazzen och trummor på en låt med Skator

Det är kanske lika bra att du räknar upp de band som du är med i för tillfället?
– Just nu är det väl Chicagojazzen, Üni Foreman och Eterkropp som är aktiva. Sen så har jag mest hållt på och spelat in och mixat grejer den senaste tiden.

Har jag fått det om bakfoten, eller visst har Chicagojazzen blivit ett riktigt storband den senaste tiden? Vilka instrument/personer ingår i bandet på Open?
– Ja, nu på Open så kommer vi att vara nio pers på scenen. Christian Augustin (Totalt Jävla Mörker) och Emil Uppenberg (Spice Boys) spelar trummor, Sur-Dennis Fahlgren (Blodet) spelar bas, jag och Isak Falk-Eliasson (Lesley) spelar gitarr, Ola Norlander (Tre Stående) spelar orgel, Lina Högström (Skator) spelar fiol och sjunger lite och Ingrid Arvidsson och Lage Johansson spelar saxofoner.

Kan du ge en hint om vad Chicagojazzen, Üni Foreman och (Boys) kommer att bjuda på på fredag?
– Chicagojazzen kommer nog bjuda på stök och hög ljudnivå. Blir ju ett jävla hallå med så pass stort band. Üni Foreman kommer mest att spela nya låtar vilket känns jävligt kul. Känns som att vi spelat typ fem gånger på Open och mestadels kört ganska samma setlist. Roligt att få visa upp lite nya prylar! Vad Boys kommer bjuda på har jag ingen aning om, men om jag får gissa så gissar jag på helt orimligt bra powerpop som kommer få alla i publiken att vilja starta eget band, men sedan få alla att deppa ihop när de ställt sig i repan och inse att det är omöjligt att toppa the genius of Boys!

Nåt speciellt ”moment” som publiken kan se fram emot?
– Alla mina gitarrsolon! Näe, jag ba skojas. Bra fråga. Tyvärr är det ju lite speciellt att spela inomhus. Open gick inte med på vår hutlösa pyrotekniska budget så mest troligt blir det bara ett gäng som står och stirrar på sina skor. En gång när jag googlade ”Chicagojazzen” hittade jag en blogg där någon skrev att ”spelningen var ju bra, men bandet har lika mycket utstrålning som en strumpa”.

Förutom de här tre banden är du också involverad i andra musikprojekt. T.ex mixade du Vakens debutskiva? Finns det andra pågående eller avslutade projekt du kan/vill berätta om?
– Ja, i vinter så spelade jag in och mixade Spice Boys kommande EP. Ett grymt band som låter typ som ett högstadieband fast på ett mäktigt sätt. Det är som om de pressat ihop alla bandmedlemmars samlade rockinfluenser och spelar allting samtidigt på ett skevt men jävligt grymt vis. Fritidsgårdsrock!

Läs Nils Fredrikssons recension av Spice Boys låt It’s Coming här

– Sen har jag mixat Levande Döds nya platta. Levande Död är min kompis Erik Lahti från Luleå och vi har känt varandra sedan vi gick gymnasiet och började skriva till varandra på myspace. Skivan är typ raggarrock fast mörkt som fan. Som om Mayhem försökte spela Gun Clublåtar fast de har lånat Siouxsie and the Banshees utrustning.

– Jag håller även på och fipplar med lite Eterkroppinspelningar som kommer att resultera i en split12″ med Det Jordiska så småningom.

– Nya Chicagojazzenskivan är väl typ 90% mixad och klar. Lite småputs kvar på den och sen ska vi börja fippla i ett album med Üni Foreman där vi lade grunder på rullbandare i Skellefteå i julas. Kommer bli grymt, men vill kunna fokusera hårt på den så väntar lite tills jag fått klart grejer först.

Du blev väl också Skellefteå kommuns kulturstipendiat förra året? Ger det arbetsro eller prestationsångest?
– Det har jag inte tänkt på faktiskt. Tror jag styr upp både prestationsångest och arbetsro bra på egen hand, haha. Däremot så gav det mig en möjlighet att betala hyra och köpa en massa cigg. Tack, Skellefteå Kulturnämnd!

Chicagojazzen hade även ett lyckat 1 aprilskämt förra veckan. Kan du berätta lite om ”Tidlöst ös”-boxsetet?
– Titeln ”Tidlöst ös” var något jag drömde fram i somras och vaknade skrattandes pga den värdekassa titeln. Jag skrev upp det som en påminnelse i mobilen den 30:e mars och glömde bort det. När påminnelsen ploppade upp så konsulterade jag min kompis Andréas som är en ökänd skojare och han hjälpte till att photoshopa till omslaget. Tyvärr är han så jävla bra på photoshop att rätt många tycks ha blivit lurade. Trodde trippelvinylbox, texthäfte och den kassa titeln skulle få folk att genomskåda luret!

Det är väl inte ens du på omslaget?
– Hehe, nej! Det är Mats Wikström från Eterkropp. En bild från typ 1993 då han hade hår och rökte.

Fick du in några förhandsbeställningar rentav?
– Jo, det var ett gäng som ville förhandsboka och de pengarna får de aldrig mer se röken av igen. Nämnde jag att jag skriver det här från Bahamas?

Tack för frågestunden och lycka till på Umeå Open, Erik Karlsson!
– Tack!

Gidge pratar film, musik och filmmusik

12748103_10153970175080996_7402617678626896526_o

Gidge 

 

Gidge är Umeåduon som slagit ner som en komet i den internationella, elektroniska musikscenen. Med debutplattan Autumn Bells fick de ett snabbt och starkt klingande genomslag och med det en lojal fanbase. Kraft, inspiration och instrument hämtar Gidge bland annat från de västerbottniska skogarna. 

De senaste åren har Gidgemedlemmarna Jonatan Nilsson och Ludvig Stolterman skrivit och regisserat skräckkortfilmen Lulin, med filmbolaget Lampray som samproducent. Ur filmprocessen föddes ett fullängdsalbum, som är lika mycket ett soundtrack som en egen ljudvärld där duons unika stil möter betydligt mer ambienta och filmiska klanger. 

12778700_10153970168795996_1293516300187643478_o

En mörk vinterkväll satte jag mig ner med Ludvig och Jonatan för att blanda drinkar, chittchatta om musikskapandets bergochdalbanor och framförallt snacka om den nya skivan och skapandeprocessen bakom den.

 

Drinkar: Gin & Tonic

Bakgrundsmusik: 

 

Ludvig: Vad har ni gjort idag?

Calle: Jag har spelat schack, på bibblan.

Jonatan: Jag tycker schack är obekvämt. För jag är ju extremt dålig. Alltså jag vet hur alla pjäserna ska röra sig. Och då när man möter nån som inte är superbra, men som är mycket bättre än en själv, då…

L: Det räcker ju att man mött nån som har spelat tio matcher, så är man ju helt körd.

J: Då gör man en grej av att man inte vet hur man gör.

C: Det där är ju lite speciellt. För att när man är inne i spelet, då är man ju ett geni, men då det går ett tag då man inte har kört, då är man ju helt sämst. Man har inget konsekvenstänk.

J: Men… hur tänker man?

C: Från början tänker man bara inte, sen tänker du några steg framåt, till slut tänker du ändå fem, tio steg framåt. Inte tio, men fem i alla fall.

J: Men att tänka tre steg framåt, alltså om man ska göra det ordentligt, så måste man ju tänka ett steg framåt, och så alla olika sätt som motståndaren kan reagera på.

L: Jag läste en artikel, när vi flög, om norrmannen, han som är bäst i världen. Han verkar ju bra. Vad var det, han mötte tre personer samtidigt, och han hade ögonbindel, och skulle vinna över alla, och gjorde det. Alltså han satt bara på en pall…

C: Och så fick han bara höra dragen?

L: Han fick höra var de gjorde sina drag och så här. För han fick ju liksom inte se. Alltså fatta det, att kunna komma ihåg tre schackbrädor samtidigt, bara efter enskilda drag. Och så vinna. Alltså då är man ju störd i huvudet.

J: Men det var ju grejen med honom, för han var väl inte, han hade väl ingen störning?

L: Nej, han hade ju bara lärt sig tänka.

J: Men det är ju nästan mer imponerande.

 

Drinkar: Mojitos

Bakgrundsmusik: 

 

C: Berätta om Lulin. Den nya skivan ni gjort. Uppenbarligen är ju all musik från filmen?

L: Nej.

C: Nej, mycket är nyproducerat? Men skulle ni säga stämningsmässigt, att det är liksom sprunget från det universumet?

L: Exakt. Vi sa ju tidigt att, det ska vara musik som: A. Skulle lika gärna kunna vara i filmen, eller B. Komma liksom från samma stämning som är i filmen. Samma värld.

C: Just det.

L: Vi har ju haft ganska olika ingångsvinklar. Alltså vissa låtar, eller stycken… det är ju bara två låtar på skivan, med olika stycken i. Och vissa stycken har vi tänkt att det är en stämningslåt typ, och så vissa har vi tänkt så här, det här är vad Lulin, varelsen i filmen, känner, eller tänker, eller hör. Alltså vissa musikstycken är utanför Lulin, och vissa är liksom innanför.

J: Mm, det är det jag tycker är så bra. För alltså, man kan tänka att det är så extremt genomtänkt, filmen och musiken. Och det är det på ett sätt, men på ett annat sätt så är det också helt organiskt och rörligt. För jag hade tyckt att det hade varit tråkigt om det här hade gjorts av ett annat band, och att allting var superplanerat. Att varje låt hade sin precisa plats i filmen, eller vad det hade kunnat vara. Och att allt gjordes samtidigt.

C: Ja, du menar att musiken inte har gjorts utifrån manuset, utan nästan tvärtom?

J: Ja typ.

L: Alltså, det är ju en lång historia det här. Det började ju, det finns ett par olika ”början”. Luna hette det från början. Det var egentligen två simultana händelseförlopp. Vi kom ju på att, och det här var alltså strax efter gymnasiet…

J: Är det så längesen?

L: Ja, det är riktigt längesen. När vi kom på att vi skulle göra ett album om, på den tiden, en häxa, eller något läskigt och övernaturligt. Och bara ”någon gång ska vi göra ett album”, som ska ha det temat. Samtidigt som jag och Martin Gärdemalm, vi hade en idé för längesen om en snubbe som bodde i min mammas bagarstuga, som var där själv. Och då var det att han hade lite psykiska grejer going on. Men då var det inte ihopkopplat alls. Och jag minns inte riktigt när det blev att det här sattes ihop med det övernaturliga. För jag och Martin pratade ju om det här, ja det är ju kanske på gymnasiet till och med. Det är ju åtta år sedan. Så det har ju varit med ett tag. Eller, för åtta år sen tog vi studenten, så det är egentligen längre sen.

J: Ja, åtta år sen.

L: Det var ju inte så långt efter gymnasiet, kanske två år efter gymnasiet, som det började bli att vi snackade kollektivt om det här med Lulin. Och att då den här mannen i stugan kanske inte hade psykiska besvär, men var…

C: Hemsökt?

L: Ja, eller alltså, det kom ju också från att jag brukade bo i bagarstugan på somrarna, några veckor. Och det är ju på landet, så alltså saker låter ju. Och huset låter, du vet ”gammalt hus”. Och man var själv där, och det var det som var konceptet till huvudkaraktären i filmen. Det är ju det där med att om man är själv, så kan man inte skrämma upp sig själv så mycket, för det finns ingen vits. Man är ju själv med problemet att bli rädd. Så första nätterna var det ju ganska läskigt. Och det lät, och det var jäkligt skumt. Jag vet fortfarande inte vad det var, men det lät i sovrumsväggen varje natt. Och i början var det ju lite obehagligt. Men efter några nätter så liksom, jag måste ju sova bara, så då somnade man ju. Och att det är lite det som händer huvudkaraktären i filmen, att han måste ju bara sova. Så han kan inte hantera rädslan på något annat sätt. Så det är på något vis filmen.

C: Men jag tänker, Autumn Bells, det finns ju många kopplingar på den skivan till skogen tänker jag, eller det är det jag hör tydligt när jag lyssnar på den. Men på Lulin känns det som att narrativet har en mer central plats, alltså berättelsen är ju mycket tydligare här. Tänker ni så eller är det mer bara att det här är en projektion av en stämning?

J: Alltså stämningen ligger väl ändå alltid i första rummet.

C. Är det så även i filmen, att stämningen är i första rummet?

L: Ja, så är det ju. Filmen i dess nuvarande form var ju i manusstadiet flera år. Alltså när vi träffades två gånger per år och satt uppe på natten i flera timmar och hade jättemånga varianter på hur det ska sluta. Det var ju bara stämningen vi ville åt från början. Sen är det så här att en film, det är ett koncept där man måste ha en början, en mitt och ett slut. Men det är det som är så skönt med musik, som vi båda tilltalas rätt mycket av, att även om ett album kanske har en början och ett slut, så är det ju inte alls samma grej med ”hur ska det sluta”. På Autumn Bells, med lilla pianostycket i slutet av Norrland, det var ju den grejen att ”kan man göra ett slut som inte riktigt känns som ett slut?”

J: Det är ju verkligen ett lyxproblem. Det är ju härligt och roligt i det kreativa att inte veta hur man ska sluta någonting, för då måste man hitta på något nytt.

C: Ja. Nu byter vi musik.

 

Drinkar: Fidel Castro

Bakgrundsmusik: 

 

L: Jag skrev ju manuset, vilket jag inte ens tror finns som credits i filmen, för jag skrev det men vi hittade ju på allt tillsammans. Så vi skrev ”idé” istället, på mig, Jonatan och Martin. Jag skrev egentligen bara ner det som vi hade kommit fram till. Men medan jag satt och skrev det, då var det så att jag hade svårt att hitta musik att lyssna på, som jag kände var rätt. Det var ju också en del i att vi måste göra den musiken som hade passat perfekt till att sitta och skriva manuset till filmen där musiken ska vara med.

J: Precis. ”Vi tar samma musik som vi gjorde”.

L: Nu när allt är klart, alltså musiken äntligen är klar, så inser jag att jag gärna hade suttit och lyssnat när jag typ färgkorrigerade filmen.

C: Men blev det tvärtom då, att filmen blev en inspiration för att göra musiken?

L: Ja, det får man väl ändå säga. Jag har åtminstone en väldigt tydlig… när jag lyssnar på musiken så känns det som att det är skymning, eller natt, eller tidig morgon. Det är ju aldrig dag på den skivan. Och det känns ju som att det är ett arv från att man tänkt nånstans att man skulle kunna slänga in musiken i filmen. Då ska den ju passa. Det är ju några scener med dagstämning, men annars är det ju bara skymning.

J: Det är också en tacksam mytologi där Lulin bor. För den sträcker sig mycket längre ut än filmen. Så man kan ju stoppa in grejer i musiken som hör hemma i filmen, även om det inte passar till en viss scen i filmen.

L: Vi har pratat mycket om en by när vi gjorde filmen. Andra spåret heter ju ”Byn”, och första spåret heter ”Hon”. För att hela vårt tänk har legat kring att nu utspelar sig den här filmen i ett litet hus i utkanten den här byn, som vi har tänkt.

C: Men jag tänker, när ni har beskrivit det förut någon gång, och när jag såg filmen, att det är något i stil med ”Allmogesveriges feberdröm”.

J: Hur menar du med Allmogesverige?

C: Vad heter han som ligger och sover på sofflocket? Kronblom-Sverige typ. Sitter och lyssnar på radion i hemmet. Carl Larsson typ, fast bara mycket mörkare och hemskare.

L: Jo men det är väl lite så.

C: Jag vill bara undvika att referera till Twin Peaks, för det är ju inte alls det Lulin är.

L: Nej, vi har faktiskt haft väldigt lite referenspunkter till Twin Peaks. Jag tror inte ens vi har pratat om det i sammanhanget.

J: Det är också en parallell värld där det är något i kommunikationen som är annorlunda. Även om just i den här filmen så är det ju så att han inte har någon att prata med. Men även om det hade funnits en till karaktär där, då hade de pratat på ett annorlunda sätt känns det som. Alltså det är något tjockt i luften, som jag har tänkt mycket på, att saker blir dämpade. Man säger något, och det blir bara ett mummel.

L: Utan att ha varit där själv, skulle jag nästan vilja säga att det är något gammalt västerbottniskt över det. Det händer något, men man ringer ändå ingen. För vad ska det vara bra för? Typ som min mammas morfar, när han dog så hade han varit i skogen och jobbat. Och min mormors kusin, som var en granne, berättade att sista gången han träffade min mormors pappa var när han kom tillbaka från skogsarbetet mitt på dagen och sa att han hade ont i magen, och så åkte han in till sjukhuset i Umeå, och så hade han magcancer typ. Superlångt gången och dog typ direkt. Och det är ju något med det där, att han hade säkert haft ont i magen i ett år, men plötsligt blev det att han inte kunde jobba, då måste han åka in och kolla. Alltså det finns någon form av vägg framför alla samtalsämnen, för att de flesta är inte lönt att prata om, för det har inte med väder eller jobb att göra. Och det känns som att det är så det är i ”Byn”, som vi kallar den. Man undviker att prata om henne.

J: Och det är lite det som är grejen med den här mytologin. Det är lite som en feberdröm. Allt är trögflytande. Det går inte att springa, och det går inte att skrika.

 

Drinkar: Fler Mojitos

Bakgrundsmusik:

 

C: Ja men, största inspirationen?

J: Största inspirationen är ju sällan annan musik, utan helt andra grejer. Det är ju nästan det häftigaste med inspiration överhuvudtaget, att man kan se en film som handlar om vad som helst, man får en känsla som är helt obeskrivbar, som gör att man stänger av filmen trots att den är bra, och börjar på en ny låt. Och man vet inte var känslan kommer ifrån.

L: Jag får ofta den känslan när jag är mottaglig för och matas med nya konstnärliga intryck. Alltså typ om man är på ett museum. Det är verkligen, om det är bra museum, där kan jag få så mycket feeling för skapandet att om jag kunnat teleportera mig hem till ett par hörlurar och sätta mig och göra musik, så hade jag gjort det. För att, det som inspirerar är ju att det är så bra. När man hellre skiter i det och gör sin egen grej där och då, för att man bara gillar grejen.

J: Jo, det är verkligen som att man tar ju allting, man suger ur kraft ur något som någon annan gjort och tar det, och så ger man ingenting tillbaka, man vänder ryggen och går därifrån och gör något helt annat.

L: Sen tycker jag att det är i de stunderna jag gör sämst grejer. För man är så stressad.

J: Jo, känslan är flyktig.

L: Och det är det jag insett, men sällan tillämpat, att har man nyligen jobbat på en låt och känt att det här börjar bli riktigt bra, det är ju i ett sånt här tillfälle man får den där känslan, den inspirationsrushen. Då ska man ju lyssna på den låten. Alltså det man senast jobbat på, men som ändå börjar vara något. Alltså att sätta sig och öppna ett nytt projekt när man har den där rush-känslan, då är det ju dödsdömt. För då vill man bara att det ska låta bra direkt. Men så måste man välja en kick osv.

C: Ja men det värsta är, om jag bara får koppla till mig själv när jag gör musik, just det här när man har en bild att de här grejerna ska jag kombinera, jag ska ha de fyra lagren och det kommer bli hur bra som helst. Sen när man sätter sig och gör det så ba: ”det här lät ju förjävligt”. Man har haft en sån klar bild, som man kan ha burit på i en vecka.

J: Det där är fint, för det där är det väldigt många som säger, att man har de här tydliga bilderna i huvudet, och man gör grejer, men det blir något annat. Det blir inte alls det man har i huvudet. Men det betyder ju någonstans att det vi kan skapa i vår hjärna, det är större än något som vi någonsin kan skapa i den riktiga världen. Alltså det som finns härinne, det kommer alltid vara det här diffusa och gudomliga.

C: Och där kan jag känna att de trappstegen är det som skiljer mig från de verkliga genierna. Tar man Amon Tobin till exempel, så kan jag känna att, hur i hela friden gjorde han det där?

L: Mja.

C: Du skakade på huvudet där, så jag blir nyfiken på vad du skulle kontra med.

L: Jag tänkte först kontra med att jag inte tror det är sant, och jag står fast vid min första huvudskakning på sätt och vis, att man gör ju bara något annat. Man är inte han. Det är ju skillnaden. Det är inte att han nödvändigtvis är, förutom med vissa undantag som är färre än man tror, bättre. Men ofta tror jag man lyssnar på en låt och känner ”om jag bara kunde göra det här”. Och så sätter man sig och man försöker och gör allt man kan för att bara härma det rakt av. Så det blir ju ändå nåt annat. Men det man måste komma ihåg då, det är att där sitter man och tänker att fan vilket misslyckande, för det här skulle ju låta som den här låten. Men de som hör ens låt sen, de har ju inte den referensen.

C: Det är sant.

L: Men inspiration… Senaste fem åren har vi valt att begränsa oss till skogen som största inspirationskälla. Det blir ju klyschigt, men skulle man boila ner det till vad det är, så är ju ändå skogen kanske vår största inspirationskälla. På så vis att vi går ju alltid tillbaka dit. Sitter vi med musik och nånting känns som att något inte riktigt stämmer, så brukar ju vi säga ”det behövs mer skog”. Alltså vi måste liksom få låten till det som är mer oss, som är skogen. Vi har ju haft massa mer eller mindre filosofiska samtal om hur skogen dessutom har allt. Den har supersmå detaljer, liksom lager i tusental, och sen är det ändå så att kommer man ut och ser på det från ett ovanifrånperspektiv så ser det ut som en enda stor enhet. Men det är mer av en riktlinje än vad det är en inspirationskälla, egentligen.

C: Nästan som ett instrument?

L: Ja, verkligen. Det är det ju bokstavligen på många av våra grejer.

J: Men jag har kommit till insikt också om skogen som rummet det är, det är ju alltid hur litet eller stort man vill att det ska vara. Alltså står man i tät skog, då känns det ju som att man är på en liten plats. Träden är mina väggar. Man kan alltid välja var rummet tar slut. För det fortsätter ju hur långt som helst. Det är därför det är så speciell akustik också kan jag tänka mig. För det finns alltid bara träden att studsa mot. Det kommer aldrig någon så här tydlig vägg, och det blir aldrig helt öppet i djup skog.

L: När vi har spelat in i skogen, med rejäla riktiga granar, och det är bara det, det blir ett väldigt speciellt och torrt reverb. Det är inte ett litet superdämpat reverb, utan det är ju riktigt reverb. Men det bara slukas ju. Men jämför man det med hur det hade låtit i en studio, för där blir det ju noll. Där är det ju inget reverb. Det är bara originalljudet. Så det är mycket speciell akustik.

C: Mekar ni mycket med reverb även i mjukvaran?

L: Ja, svinmycket.

J: Men det känner jag nu, helt spontant, att man borde gå vidare med att undersöka skogens akustik mer, alltså ingående.

C: Ja men tack då.

Gidge: Tack!

 

Filmen: Lulin

Musiken: