Kategoriarkiv: Återblicken

Two White Horses tolkar Allen Toussaint

gettyimages-591233473-1-_custom-fe73e03e4eb1fb6c28690a0c86c89dc134558cec-s900-c85

Förra månaden gick en av New Orleans verkliga musiktungviktare ur tiden. Allen Toussaint, pianist, kompositör, producent och rätteligen upphöjd rhythm and blues-ikon, avled i Madrid, under pågående turné, vid en ålder av 77 år.

Syskonduon Two White Horses har nu presenterat sin egen tribut till den nyligen bortgångne Toussaint, i form av inspelningen av dennes ”Ruler of my heart” (mest känd i Irma Thomas insjungna version). Jakob och Lovisa Nyströms cover fästes på tejp redan 2008, men kom inte med på det självbetitlade debutalbum som gavs ut året därpå.

Därför är det en vältajmad ynnest att den nu kan avnjutas på Two White Horses egen Soundcloud-sida. Det rör sig nämligen om en lyckad version; skev, tassande och återhållsamt soulig i sound och fraseringar. Tolkningen är värdig, i alla avseenden.

En kort med Avec Luna. Och ett första försök att gräva lite i 90-talet.

När hardcore-scenen, veganrörelsen, straight edge, Umeå Open, Pop stad och allt annat skoj pågick i Umeå satt jag hemma i Luleå och blickade söderöver. Allting hände här – inte där. Alltså, inget hände i Luleå kändes det som. I alla fall inget som kändes så där äkta och pulserande som i Umeå. Missförstå mig rätt, ett av mina viktigaste ögonblick som tonåring var när jag såg the Bear Quartet på Lollipop 1997. Då, för första gången, kändes det som att jag också kom från en stad som spelade roll. En stad som andra tyckte verkade cool. Det fanns något i min stad också.

Sen flyttade jag hit tidigt 00-tal. Umeå kändes lite på dekis. Men så fick musiklivet luft under vingarna igen och även jag blev en del av scenen när vi startade the Bombettes. Helt med däremot, det blir jag liksom aldrig känner jag. För att jag missade 90-talet, Galaxen och allt det där som många, ja nästan alla jag känner, vurmar för. Och det här intresserar mig. Umeås relation till sin musikhistoria. Hur det påverkat – det negativa och det positiva. Hur vi, på olika sätt, är med och skapar berättelsen om 90-talets Umeå. Och hur vi förhåller oss till den idag, oavsett om vi är musiker eller inte.

Det här inlägget ska inte handla om mig dock utan om nästa generation Umeåmusiker. De som också missade 90-talet. Jag mejlade lite med Avec Luna, detta grymma band som enligt sig själva spelar mardrömspop och som alla var barn när Umeå kanske mullrade som mest (eller först).

unnamed

– det närmsta vi kom 90-talet var väl egentligen Betty Spaghetti och Spice Girls, svarar Avec Luna när jag försöker gräva lite i deras bild av 90-talets Umeå. Men vår egentliga relation till 90-talets musikscen, fortsätter de, är nog hur den påverkat våra möjligheter att få höras och synas idag.

Avec Luna bildades efter att några av bandmedlemmarna hängt tillsammans på en vind en dag.

-Lås oss säga att det låg något i luften. Första repet däremot, var total förvirring. Vi kände inte varandra väl alls och hoppade lite panikartat mellan instrumenten för att få ihop en låt av Makthaverksan. Vi hade ingen aning om vad vi egentligen höll på med och det kändes mäktigt. Alla av oss har gått eller går någon slags musikutbildning så vi är mer eller mindre skolade, men inte nödvändigtvis i de instrument vi spelar i bandet. Även om vi fått verktygen att hantera instrument och förstå musik med hjälp av utbildning så känner vi att kreativitetens lätt hämmas av vårt fucked up betygssystem.

Just nu håller Avec Luna på med att spela in musik, de satsar mycket på att vara i repan men skulle inte tacka nej om något tufft band vill åka på turné.

– Idag känns Umeå väldigt levande. Det finns så många kompetenta musiker och band som sprutar ut fantastisk musik lika effektivt som snökanonerna på Bräntis. Umeås musikscen är fantastisk att vara del av. Den är öppen välkomnande och skitkul.

Och ja, vi delar den åsikten med varandra. Vi som, av olika anledningar missade 90-talet. Men som är med ändå.

https://soundcloud.com/avecluna