Författararkiv: Nils Fredriksson

Joel

Premiär: Joel Sundholm – När solen stiger över taken

Joel Sundholm är en talangfull singer-songwriter som tidigare har spelat i en rad band. Just nu jobbar han med sin solodebut. Stadens muller har nöjet att premiärspela fina låten När solen stiger över taken.

 

Vad har du för musikalisk bakgrund?

– Det här är första släppet som soloartist. Tidigare har jag bland annat spelat i band som Bells, BELL, Verkligheten och The Modern Thieves. Jag har även varit trummis i lite olika sammanhang och konstellationer.

När får vi höra mer från dig?

– Min plan är att släppa digitala dubbla a-sidor, alltså två låtar åt gången. På fredag dyker de första upp på Spotify etc. För tillfället ger jag ut allt själv men jag har kontakt med några bolag så vi får väl se om det blir något samarbete längre fram. Nästa släpp är tänkt till början av september. Sitter i studion just nu och filar på de två låtarna.

Vad vill du med din musik?

– Hmm … jag älskar musik och kommer alltid att spela och skriva, men jag önskar givetvis att fler och fler kommer lyssna på min musik och uppskatta den. Min dröm är att någon någongång känner sig lite uppmuntrad av min musik eller rent av får gåshud av den.

pressbildamanda2

Mycket reverb på Amandas solodebut

Med ett reverbkryddat gitarrspel och starka texter har Amanda Lindberg blivit ett namn att räkna med i musik-Umeå. Den 25 april släpps solodebuten The Bloom, som firas med releasefest på Sagateatern den 29 april.

Om det delades ut ett pris för flitigaste musikern i Umeå just nu skulle Amanda Lindberg onekligen ligga bra till. Under Umeå Open-helgen blev det inte mindre än tre spelningar, två i eget namn (på Kii och nomethods skivbolagsfest) och en med bandet Indiekid Aurelia (på Pipes). Utöver detta spelar hon även i Paarks som nyligen släppte sitt debutalbum Stranger Shores. Förutom releasefesten går det i april även höra henne live i P4 Västerbotten (25/4) och på Heartbeats, Gotthards nya onsdagsklubb (27/4).

– Det är bara roligt att det är fullt upp, det är ju det här jag älskar att göra, berättar hon.

 Mystisk och melodisk debut-ep

Solo-epn innehåller fyra låtar. Hälften av materialet – sång, gitarr och bas – är inspelade hemma, hälften hos i KMJ Umeå Studio med Kalle Johansson som producent.

– Live kör jag själv med gitarr, men på plattan finns även instrument som tvärflöjt och tramporgel med. Jag skulle beskriva den som mystisk och melodisk.

Så här berättar Amanda själv om låtarna.

Flowers. Jag skrev den för fyra år sedan. Den handlar om att längta bort, om att hoppas att gräset är grönare på andra sidan, men sedan inse att det inte är så enkelt. Temat är fortfarande aktuellt för mig.

Into the blue. Den handlar om en kompis och hennes speciella sätt att hantera ångest. Hon brukar bada i iskallt vatten.

 Under Our Feet. En låt om män som våldtar, försökte få till ett mörkt sound som understryker temat.

 The Song Sparrow Song. En naturromantisk låt som är inspirerad av skogen och naturen i Umeå med omnejd.

Älskar reverb på gitarren

Alla som sett Amanda spela solo vet att hon älskar reverb på gitarren.

– Jag försöker hitta mitt eget sound på gitarren genom att ta bort all diskant och jobba med mycket reverb. Jag tycker att reverb får musiken att låta mycket större och bättre, lite som att man spelar i en kyrka.

Amanda jobbar också mycket med öppna stämningar i gitarrspelet, det gör henne fri att experimentera.

– Laura Marling är en favorit, hennes sätt att blanda melodislingor och spela med öppna stämningar är inspirerande. Jag är även förtjust i Skators säregna gitarrspel och hur gitarren och sången samarbetar hos henne.

Kvinnoseparatistisk utbildning på Gotland

Amanda gick musikprogrammet på Midgård, därefter blev det ett år på Ella Music Education, en kvinnoseparatistisk folkhögskola på Fårösund. Där fick hon lära sig allt från att spela i band till att styra sina egna turnéer.

– Ett väldigt lärorikt år. Vi var bara åtta i klassen och hade tillgång till ett eget musikhus med både ensemblesalar och studio. Det gick att spela dygnet runt om man ville.

Efter året på Gotland bodde hon i Göteborg innan hon återvände hem till Umeå igen. Här blev hon, efter en spelning på Kulturhusfestivalen, kontaktad av Kalle Johansson på KMJ Umeå Studio – som på sistone bland annat spelat in Dolce och De Montevert – som tyckte att hon skulle komma dit och spela in sitt eget material.

– Han har hjälpt mig att hitta det sound och den stämning jag är ute efter på epn, men jag har hela tiden haft sista ordet. Nu hoppas jag min musik ska få lyssnarna att känna något och bli inspirerade. Ungefär det jag själv vill få ut av musik jag tycker om.

Paarks, Indiekid Aurelia och covers

Om man vill spåra Amandas utveckling en tid tillbaka kan det vara kul att gå in på soundcloud och lyssna på de covers hon gjort av Strokes, Daniel Norgren, Broder Daniel och The Tallest Man On Earth.

– Jag gillar att göra covers på låtar jag snöat in på. What Ever Happened med Strokes spelade jag faktiskt in som en födelsedagspresent till en kompis.

Paarks blev Amanda värvad till när de behövde en ny gitarrist.

– Paarks är jättekul för bandet skiljer sig så mycket från mitt soloprojekt. Jag spelar både lead- och kompgitarr, det är rätt knixiga slingor så jag utvecklas verkligen av det. Vi spelar live på Sagateatern 25 maj, kom och se oss!

Och så är det Indiekid Aurelia.

– Där sjunger jag och spelar gitarr. Bandet består av mig och mina tre vänner Magdalena, Mark och Jesper. Vi spelar post-rockig pop på svenska. Det går att se oss live den 12 maj i Bildas källare då vi spelar tillsammans med Birchwood Sparks och Katastrof.

Hur hinner du med allt?

 – Bra fråga! Jag antar att det är för att jag tycker att det är så roligt. Det jag verkligen vill göra tar jag mig tid till och prioriterar. Och så har jag en kalender i mobilen, den är guld.

Spice Boys

Recension: Spice Boys – It’s Coming

The Sonics var ett av USA:s hårdaste band på 1960-talet. Det sägs att de brukade gå loss med ishackor på sina förstärkare innan spelningarna för att få det rätta, trasiga soundet. De sjöng om att dricka stryknin, en alkoid som är betydligt starkare än alkohol och redan i små doser kan vara livshotande. Jag tänker på The Sonics när jag lyssnar på Spice Boys fantastiska debutsingel ”It´s Coming” – producerad av Erik ”Chicagojazzen” Karlsson – som rusar fram som en jagad hund med mörker i blicken.

Sönderfallet är hela tiden nära och efter 45 sekunder ylar sångaren Sebastian Holmlund följdriktigt ”destruction, destruction”. Låten stannar av en hundradel, jag hinner tänka att den ska sluta redan där, men då räknar han blixtsnabbt in, 1-2-3-4, och den våghalsiga färden för den här garagerock-smällaren fortsätter i 200 kilometer i timmen. Allt avslutas med en 40 sekunders urladdning med psykedeliska förtecken där det känns som allt brinner och ramlar isär. Och det är utfört på ett så skickligt vis att man bara vill höra det igen, igen och igen.

En referens som också dyker upp i huvudet när jag hör ”It´s Coming” är danska iceage, som jag såg live i Denver 2013. Det är en av de hotfullaste spelningar jag sett. Redan efter ett par låtar var det tumult i publiken längst fram vid scenen, den nihilistiska musiken lockade fram en sådan stämning. Det var motsatsen till feelgood-musik, och den gjorde mig paradoxalt nog på bra humör.

”It´s Coming” sägs handla om arbetslöshet. Kanske om att vilja slå sönder saker för att allt känns så mörkt och meningslöst. Det är i alla fall så det låter. Och det är så oerhört befriande att höra det – när det presenteras så här övertygande. Attityden är ungefär: varför ta ytterdörren när vi går in i en lägenhet, ingen kommer tacka oss för det, vi hoppar in genom det stängda fönstret istället och ser glasrutan smashas i småbitar.

Ett glas stryknin någon?

Spice Boys debut-ep landar 22 april, och heter ”Spice City”.

 

Vill du gå snabbare? Lyssna på Det jordiska

Det jordiska

”Plötsligt dyker några kids upp och piskar liv i den döda häst vi kallar rock”. Så skrev min kompis Mikael Berglund på instagram för 37 veckor sedan. Då visste jag inte vilka Det jordiska var. Sedan dess har jag varit smått beroende av deras raka, monotona och slamriga musik, som får mig att tänka på Velvet Underground, bob hund och Neu!

 Vilka är Det jordiska? 

– Det jordiska är Emmy Anjou, Sebastian Holmlund, Isak Falk-Eliasson, Linus Johansson och jag som svarar på intervjun heter Daniel Laestadius Johansson.

 Vilken musikalisk bakgrund har medlemmarna?

– Emmy spelar med Avec Luna, Sebastian har spelat i Holy och spelar med Spice Boys, Isak gör sina egna sologrejer och spelar i Lesley, Linus spelar i Vaken, Nattskärran, Folkvang och Old Amica och jag spelar i Vaken och Nattskärran.

Hur och varför bildades ni?

– Från början var Det jordiska bara något som jag höll på med själv. Men det blev tråkigt att bara sitta och hålla på sådär och inte kunna repa eller spela så då frågade jag Sebastian om han ville vara med. Sedan frågade vi de andra och sedan blev vi ett band.

Berätta om gruppnamnet.

– Jag hade en pin med namnet, och idén till bandet, i flera år innan jag gjort färdigt någon låt bara för att liksom ha rätten till bandnamnet om jag skulle få tummen ur. Gillar det bara och tycker det passar musiken vi spelar. Det känns mörkt och rätt hårt men ljust och hoppfullt på samma gång.

Bilåkarrock för ufon är er egen geniala beskrivning av musiken. Vilka musikaliska släktingar har ni?

– Ja, till exempel Eterkropp vill jag tänka att vi har något gemensamt med även om vi inte låter som dem. Men de spelar något slags hemmagjord, förvriden rockmusik och det tycker jag att vi gör också.

Vad vill ni skapa för stämning med er musik?

– Stämning vet jag inte. Vi försöker mest skapa något slags driv och oljud som känns rätt i kroppen. Om man lyssnar på musiken när man är ute och går och börjar gå jävligt fort så är det rätt känsla.

Ni gör både låtar med sång och instrumentala låtar. Hur tänker ni där?

– Tänker att vi borde uppdatera vår soundcloud! De instrumentala låtarna som finns uppe är en kvarleva från när Det jordiska bara var jag. Musiken blev ganska annorlunda när vi började spela ihop som band och de instrumentala låtarna passade inte in längre. Det kändes trist att spela sånt. Allt har sång numer.

Hur går det till när ni gör låtar?

– Jag gör någon slags skissdemo som vi utgår från, sedan repar vi och ändrar grejer tills det känns bra. Det brukar gå ganska snabbt när vi börjar.

Det visuella verkar ha betydelse för er live. Jag tänker på belysningen och pannlamporna. Berätta mer om det. 

– När vi började med det där var det mest för att det inte skulle vara tråkigt att titta på oss. Och för att kunna ha det mörkt och slippa synas så mycket. Men på senaste har vi inte haft så mycket lampor och sånt utan bara stått där och sett självmedvetna och tråkiga ut. Det kanske är vår nya grej.

Så långt har vi fått hålla till godo med några låtar på soundcloud. När kommer det mer? Har ni kanske till och med ett album på gång?

– Vi har spelat in en del som är färdigt och har mycket mer på gång. Det måste komma ut låtar på något sätt nästa år, i något format. Och så lägger vi kanske upp någon fler låt på soundcloud eller youtube strax.

Har något skivbolag hört av sig?

– Nej, inte en jävel.

 Ni spelade i Bildas källare i lördags, jag hade ingen barnvakt och missade tyvärr spelningen. Hur skulle ni själva recensera den?

– Eterkropp och Katastrof var jävligt bra. Alla som inte gjort det redan borde kolla upp de banden. Det kom rätt okej med publik också, trots att man inte får dricka därnere. Hur vår spelning var har jag ingen aning om men vissa i bandet var nöjda. Någon i publiken sa att det var en vägg av ljud och jag tror det var menat som en komplimang. Det ramlade ner en lampa i skallen på Emmy men det gick bra.

Spelningen var den sista under en miniturné med Eterkropp från Luleå. Berätta om turnén.

– Vi spelade först på Lillan i Luleå där det var en Joe Hill-kväll med rätt många band, sen spelade vi på Snabelhuset i Boden, sen Riv Huset i Skellefteå och sen här i stan. Det var en jättefin liten turné. Eterkropp är ett grymt band, bra människor och vi passade bra ihop kändes det som. Allt var grymt. Det är deppigt att det är över.

Vad händer närmast? Fler spelningar på gång i Umeå?

– Nej, inga spelningar på g just nu! Vi ska försöka se till att våra inspelningar kommer ut på något sätt och sedan bara fortsätta spela och spela in nytt.

 Det jordiska är:

Emmy Anjou – Trummor

Sebastian Holmlund – Bas

Isak Falk-Eliasson – Elgitarr

Linus Johansson – Orgel & synth

Daniel Laestadius Johansson – Elgitarr & sång

Press image Deportees. Photo by Elin Berge/MOMENT/INSTITUTE

Perfekt pop i en dålig värld

Deportees är högaktuella med sitt nya, efterlängtade album The Big Sleep och en Sverigeturné. I morgon intar pop-perfektionisterna Vävens scen. Stadens muller fångade sångaren Peder Stenberg för en intervju om allt från att kassera 1 200 låtidéer till att göra spelmusik.

 De inledande spelningarna i Malmö, Växjö, Karlstad och Göteborg har fått lysande recensioner. Markus Larsson skrev till exempel i Aftonbladet att ni borde vara ett av Sveriges största band. Nu är det dags för Väven och hemmaplan. Hur känns det?

Vi har haft en fullständigt överväldigande start på turnén, responsen har varit nästan oförskämt fin. Det finns ingen anledning att tro att Umeå ska bli ett trendbrott!

Hur är de nya låtarna att spela live jämfört med ert äldre material?

Förhållandevis lätta. Jag har egentligen inget bra svar på varför det är så, men det vore ju märkligt att klaga.

Beskriv nya albumet The Big Sleep i två meningar.

Jag klarar det på en mening: En bra skiva i en dålig värld.

Har du någon personlig favorit på skivan? Vilken och varför?

Jag brukar försöka undvika att svara på den frågan eftersom kompositörers eget förhållningssätt till sin musik oundvikligen påverkas av processen. Så vi kanske älskar en låt lite extra för att vi slet i månader för att få till versen, något som förhoppningsvis inte hörs överhuvudtaget för vanliga lyssnare.

Ni är perfektionister som slipar och slipar på ert material, till varje detalj är som ni vill ha den. Är det en anledning till att skivan tagit så lång tid att färdigställa?

Det är definitivt ett av skälen. Ett annat är att vårt förra album Islands & Shores spökade för oss. Eftersom vi var nöjda med den på ett sätt vi inte varit med någon av våra tidigare skivor så fungerade inte den metod vi använt tidigare, det vill säga att göra revolt mot vår egen historia för att sedan slunga oss framåt. Vi fick hitta andra sätt.

Det känns att inte bara musiken utan också texterna är väldigt genomarbetade. Det är ett enkelt och träffsäkert språk med välbekanta bilder, som är lätta att ta till sig och som beskriver känslor – ensamhet till exempel – som många människor säkert kan känna igen sig i. Hur arbetar ni fram texterna?

Tack! Texterna är inte kollektiva framjobbade utan de skriver jag själv. Skrivandet tar oerhörda mängder med tid i anspråk, helt sjukt ineffektivt faktiskt! Jag bestämmer sällan vad jag ska skriva om utan tar avstamp i min syn på vad det innebär att vara i världen just nu, och sedan försöker jag lyfta det till att bli en samhällskommentar också.

Om jag fattat det rätt har ni haft över 1 200 låtidéer till The Big Sleep. Bara nio av dem hamnade till sist på albumet. Det borde innebära att ni har en massa grejer över och att vi inte behöver vänta fyra år på nästa Deportees-platta?

Vi är vanligtvis skoningslösa och osentimentala till låtar vi en gång har kasserat, säkert helt i onödan ibland. Men med det sagt så känns det lite som att proppen åkte ur i och med The Big Sleep. Det har varit oförskämt inspirerande att skriva de sista månaderna och, som det känns, väldigt fruktbart också. Så nej, det får fan inte ta fyra år igen!

Ni har en egen spellista på Spotify, This is our music, som ni uppdaterar regelbundet med artister från olika genrer och olika tidsepoker. Väl valda artister, kul att följa. Vad är ert syfte med listan? Vem i bandet är det som väljer ut låtarna? Vilken är din personliga favorit på listan just nu?

I nuläget är det jag som kurerar listan som uppdateras med fem nya låtar varje tisdag. Syftet är nog lite folkbildning, typ att dela med sig av fynd från mitt musikletande. Jag tycker verkligen att det hörs när artister har en musikhistorisk förankring och rolig musiksmak. Startar man ett band med avsikten att låta som MGMT:s första skiva är risken stor att det blir hopplöst tråkigt. Dur-Dur Bands låt Dooyo lyssnade jag på för en stund sedan, satan vilket sväng.

Inspireras ni mycket av andra artister när ni spelar in ny musik? Är det några som färgat The Big Sleep? Er trummis Thomas Hedlund spelar ju även med bland andra Phoenix och Cult of Luna och Anders Stenberg med Lykke Li. Sätter det någon prägel på Deportees musik?

Vi förhåller oss alltid till annan musik när vi skriver, vi försöker alltid dechiffrera och förstå. Lyssnar man på ovan nämnda Spotify-lista så får man en inblick i vad vi lyssnat på. När det gäller Thomas och Anders andra åtaganden så är effekten kanske inte alltid så mätbar, men det är inspirerande att de jobbar med sådana fantastiska artister.

Ni känns alla som väldigt drivna musiker, ändå är det nog Thomas man lägger märke till mest. Helt enkelt en av de grymmaste trummisar jag sett. Hur är det att ha honom i ryggen? Vad utmärker honom som trummis tycker du?

Thomas är ju som du säger en helt otrolig trummis och han har också utvecklat de visuella dimensionerna av sitt spel på ett sjukt mäktigt sätt. Det är givetvis en ynnest att ha honom bakom sig, det tycker vi allihop! Han är en modern trummis, lika delar inspirerad av rytmdriven musik som av pop och rock, som utvecklar unika, svängiga och spännande figurer som han framför med en galen musikalitet.

Er musik har utan tvekan ett internationellt snitt och borde vara gångbar i många andra länder än i Sverige, men någon utlandslansering har ni väl aldrig gjort riktigt? Hur kommer det sig?

Vi har nog inte skött vår utlandskarriär särskilt bra faktiskt, jag tror inte man kan vara sämre affärsmän än vi. Exempelvis så har vi aldrig arbetat med en manager, något som i de flesta fall är helt avgörande för att det ska ”hända” utomlands. Kanske blir det ändring på det nu, vi får se.

Du har ju doktorerat i etnologi. Inte många popsångare i Sverige som har en doktorshatt. Vad har det för inverkan på er musik tror du?

Jag skrev låtar med brorsan innan jag ens gått ut högstadiet och på många sätt ser processen likadan ut idag: vi skriver och skriver till vi hittar något som känns i magen för oss båda två. Så doktorshatten har nog inte påverkat musiken i någon större utsträckning. När det kommer till texterna däremot så är det ju givetvis så att det jag har läst påverkar min analys och min förståelse av saker och ting.

Du disputerade 2011 på en avhandling om World of Warcraft. Vad forskar du om just nu? Skulle Deportees kunna tänka sig att göra musik till spel?

Jag har inte arbetat på universitetet sedan jag disputerade 2011, just nu är det bara fokus på musiken. Att göra musik till spel vore kul, ring oss Coldwood!

Text: Nils Fredriksson

Foto: Elin Berge

 

 

Frida Selander är aktuell med sitt nya album I Hear Sunshine.

Frida – som en båge av färger

Frida Selander är aktuell med sitt nionde album, I Hear Sunshine. Det innehåller nio spår med glimrande vuxenrock, där allt osar kvalitet och livserfarenhet. Stadens muller stämde träff med Frida och pratade om naturen, rösten, att sjunga på svenska, Barbro Lindgren, fotboll, gitarrer och en del annat.

Om jag säger att I Hear Sunshine är ditt bästa album hittills, blir dina tidigare album ledsna då?

– Ha, ha. Nej, jag håller med. Allt är bättre än tidigare. Sången, gitarrspelet, produktionen, texterna. Det handlar väl om att jag på alla plan förfinat mitt hantverk, som ju är att koka ner betraktelser och reflektioner i livet till 3-4 minuter långa rocklåtar.

Du har alltid haft en röst som varit lätt att känna igen, trygg, varm och behaglig. Inte många skulle protestera om jag sa att du har en av Umeås bästa rockröster. Men själv har du inte alltid varit nöjd med den?

– Det är nog sången jag utvecklat mest genom åren. Nu har jag en mindre nojig relation till min röst än förut. Det beror bland annat på att jag jobbat med sångpedagogen Johanna Edlund under två år. Jag har fått många verktyg av henne. Min sångteknik har blivit mycket bättre, nu vet jag hur jag ska stärka rösten och använda den med större variation.

Hur har du det med gitarren då? Känns som du blivit bättre och bättre med den också.

– Jag tycker om gitarrer, verkligen, men jag är ingen märkesnörd. Jag kan inte alla fakta om min gitarr, det viktiga är att jag lär känna den ordentligt. Nu har jag en Telecaster, den är superbra. Förmodligen den finaste jag haft.

Du har livnärt dig som musiker under många år, men när du var liten ville du bli fotbollsproffs.

– Ja, det var min första dröm. När jag var liten såg nog många mig som tjejen som alltid hade en boll på pakethållaren på cykeln. Jag cyklade runt och letade ställen där jag kunde kicka boll – när jag inte spelade fotboll med Sandvik och Holmsund.

Du var innermittfältare, en spelfördelare. Och i låten 30 på nya skivan sjunger du lite om dina barndomsdrömmar, om att få spela i landslaget och att ingen kunde ta bollen av dig.

– Låten handlar väl om tidens gång, hur passionen styrt mig genom livet. Jag var ett glatt barn, men som man hör i låten: jag är nöjd med livet nu också, tycker det blir bättre och bättre faktiskt. I Hear Sunshine är en ljus skiva och stämningen på 30 passar bra in i helheten.

Det har tagit fyra år att göra uppföljaren till ditt förra album, den kritikerrosade Try Again Baby.

– Jag har haft så mycket annat på gång. Bland annat har jag skrivit musik till teaterföreställningen Sara, Sara, Sara om Sara Lidman och översatt ett gäng jazzklassiker – In The Wee Small Hours, God Bless The Child och Over The Rainbow till exempel – tillsammans med jazzmusiker. Over The Rainbow blev Som en båge av färger på svenska, den översättningen är jag nöjd med.

Jag har aldrig hört dig sjunga på svenska, det vore otroligt fint med ett helt Frida-album på svenska.

– Jag älskar att sjunga på svenska! Översättningsarbetet har varit jättekul och nu vill jag testa skriva egna låtar på svenska också. Var det landar får vi se.

Och så har du flyttat ut på landet. Nuförtiden går du omkring och tittar på blommor hela dagarna i byn Salom vid Höga kusten, din pappas barndomshem.

– Ha, ha. Ja, I Hear Sunshine, är som man väl hör på titeln, inspirerat av naturen. Jag har varit ute och promenerat mycket i Salom och det har gett mig en del nya insikter. Jag känner mig som en del av något större nu, en slags andlig insikt, som dock inte har något med religion att göra. Men jag hänger inte bara i skogen. Mitt band finns i Umeå, så jag är här och repar en del, och så har jag flickvän i Stockholm så jag flänger omkring mycket. Och mer blir det förhoppningsvis nu i samband med I Hear Sunshine-släppet. Hoppas på många spelningar runt om i landet!

Annars har litteraturen alltid varit en stor inspirationskälla för dig. För en tid sedan höll du i ett samtal med författaren Barbro Lindgren på Café Station här i Umeå. Det är jag avundsjuk på dig för. Barbro är en favorit helt klart. Jag har läst Loranga, Masarin & Dartanjang tusen gånger för mina barn. Världens bästa barnbok.

– Det var superkul! Barbro skriver om stora och filosofiska saker på ett enkelt och begripligt sätt. Hon har en speciell humor också. Helt egen. Till min förtjusning var hon kul i verkligheten också. Sympatisk och finurlig.

Hennes söner har ju bandet Bröderna Lindgren som gör underbar barnmusik, med gästartister som Nino Ramsby, Britta Persson och Mattias Alkberg. Det vore något för dig, att sjunga med Bröderna Lindgren.

– Verkligen! Det måste bli av någon gång.

Text: Nils Fredriksson

Foto: Sara Lindquist