Författararkiv: Elin Hellrönn

Barnet

barnet-verk-omslag-jpg

Det var slumpen – eller kanske ödet –  att Love Kjellsson (Moivi) och Frida Johansson (Kraja) skulle träffas i Marocko för snart tio år sedan. Sedan dess har de spelat en hel del ihop bland annat i popbandet Väärt. ”Barnet” är deras duoprojekt. Enkel, atmosfärisk popmusik de skapat tillsammans under några år. För ett tag sedan släppte de EP:n ”Under” med musik från 2011. Och nyligen  (8 augusti) släpptes  ”Verk” med musik från 2013.
Lyssna! Verk Titta! Löken

 

Hur ska jag kunna kräva någonting av dig, när jag inte ens kan ta hand om mig själv…

 

Grunden i Lesley är jag, men alla som är med i det eller någon gång har varit, har alltid en plats i Lesley-familjenfina ord av Viktoria Ottosson, en före detta arkitektstudent och frilansskribent som för drygt ett år sedan stängde in sig på toaletten och höll för öronen efter att vännerna Adam (Adam Forsberg, Spice Boys, Dissonans) och Isak (Isak Falk Eliasson, det Jordiska, Chicagojazzen)  övertalat henne att spela upp några låtar. 

kaffe vid älven
Efter det skakade Viktoria och Adam hand, hon skulle få låna hans kassettporta under sommaren, spela in några låtar och sedan skulle han ge ut det på sin kassett-label Dissonans.

– Jag spelade in några demos under sommaren, väldigt brusiga och ganska annorlunda från hur det låter nu. Men det tvingade mig faktiskt att börja se på mig själv som musiker och som någon som kunde göra något värt att lyssna på, berättar Viktoria.

Och värt att lyssna på det är det verkligen och jag drabbas av både texten och soundet i låten Kunna kräva. En produktion som för tankarna till ett skramligt 80-tal och låtar släppta på Sarah records men också Dungens ”Du e för fin för mig” med en vurm för psykedelia och svensk folkmusik.

Viktoria, som ursprungligen kommer från Göteborgstrakten har spelat musik väldigt länge men har också haft, som hon själv beskriver det ”absurd prestationsångest”.
– Jag tänkte att man var tvungen att vara sjukt bra på sitt instrument för att spela inför folk och det var egentligen bara kanske två år sedan det där började släppa.

Drivkraften beskriver hon som en slags längtan efter sinnesro. Att saker och ting faktiskt blir lättare om en sjunger om dem.

– Att spela musik handlar för mig mycket om att våga acceptera mig själv och mitt förhållande till omvärlden. Första gången Lesley spelade live var första gången jag framförde egna låtar inför en publik. Efteråt kändes det väldigt konstigt. Jag hade ju visat alla de här människorna delar att mitt allra innersta. Och jag behövde inte skämmas för det. Jag hade mitt band i ryggen – och folk applåderade!

Och bandet då. Ja, tidigt i höstas fick Viktoria frågan om hon var sugen på att spela på Vakens releasefest. Vid det laget kände hon att materialet krävde ett band.

– så under själva releasefesten, när jag alltså inte spelade, började jag istället fråga runt bland lite vänner och bekanta. Till slut fick jag ihop ett gäng som var sugna på att spela med mig. Det dröjde dock lite innan bandet hittat replokal och kunde börja repa.

– Isak, som var en av de som uppmuntrade mig till att göra något av min musik hade en självskriven plats i bandet – både för att jag tycker mycket om hans egen musik men också för att han är en fin människa och vän. Resten av bandmedlemmarna är både närmare vänner och nya bekantskaper. En medveten strategi var att många av oss var noviser i den här bandvärlden.

Förutom Viktoria (gitarr, tvärflöjt)  och Isak (tamburin, trumpet) består bandet av Julia Sjölin, gitarr, Ulrika Stenhamre, orgel och sång, Lisette Holmlund, bas och Pia Zetterlund, trummor.
Fredag, 3 juni, debuterar de utanför länsgränsen när de spelar på Klubb Norran i Göteborg, i lite annan sättning än vanligt.

– För mig som ursprungligen kommer från Göteborgstrakten känns det lite som en bucket-list-grej att spela i Göteborg. Lesley är ju till en början mitt projekt och kommer väl alltid att vara det men jag tycker att det är viktigt att de som är med lämnar sina kreativa avtryck. Exempelvis kommer Nikolai Almgren, som hoppar in på bas till helgen, att spela lite annan bas än Lisette gör, men det gör inget utan är snarare något fint. Låtarna förändras med de som framför de.

Förhoppningsvis släpper Lesley snart, väldigt snart, en EP. Fem spår kommer att finnas tillgängliga, tre är just nu i slutmixningsfasen. Vinyl blir det inte den här gången, men förhoppningsvis en kassett på Dissonans senare i sommar. Till sin hjälp har de Stugan, ett litet Umeå-label bestående av Isak Falk Eliasson och Linus Johansson – två personer som i allra högsta grad redan varit delaktiga i Lesley.

– det var faktiskt jag som signade oss någon gång när jag chattade med Isak och frågade om inte de kunde släppa oss på Stugan och han sa att de skulle de gärna göra. Väldigt icke-glamoröst och praktiskt. Men jag tycker att Stugan har släppt väldigt bra grejer ( b.la  Tre stående, Det jordiska, Folkvang, Nattskärran)
badrumsspegel
I höst flyttar Viktoria till en liten stad i  franska Provence för att plugga språk och konst. Att repa kommer förstås inte att bli lika lätt som vanligt.

-Men jag kommer att vara fortsatt sugen på att spela och kanske köra själv eller hitta några människor där som får lämna sina avtryck. Men närhelst jag är hemma kommer jag att försöka spela med den ursprungliga Lesley-sättningen, för de är alla så sjukt bra människor och musiker.

Det finns faktiskt redan, berättar Viktoria, ett par låtar i byrålådan som är på franska och vem vet, kanske spelar hon snart på en klubb i södra Frankrike och sätter arbetsnamnet, Lesley and the Oh la las i bruk.

– Förhoppningsvis kan vi kanske också synka någon spelning när jag är hemma i Sverige. Lustigt nog konstar det ungefär lika mycket att flyga till södra Frankrike från Göteborg som från Umeå till Göteborg.

Lyssna och titta!

Punkfest XIII, 6-7 maj – några snabba.

Punkfest13

Hej Adrian Löwander, en av arrangörerna av Punkfest XIII, två dagar kvar, hur känns det? Under kontroll?

Som alltid med ett arrangemang av den här storleken är det mycket med planering och saker som måste falla på plats. Tur nog är vi ett stabilt crew som styr upp festen i år så det kommer gå riktigt bra! Ett visst kontrollbehov gör såklart att man inte känner sig helt lugn förrän allt är över.

Blir det mycket folk?

Vi räknar med att det blir slutsålt alla dagar så det är drygt 150 pers per dag. Förhoppningsvis har vi en del gäster från andra städer och länder också, precis som föregående år.

Nyheter i år jämfört med tidigare?

Det som skiljer sig i år är att vi valt att satsa stort med flera utländska akter och band från andra städer. Bara hälften av banden är från stan. Det är dels för att ta hit band vi verkligen vill se och för att visa resten av världen hur underbart det är att spela i Umeå. Utöver det så är vi lite mer uppstyrda och organiserade. Till exempel så flyttar vi dagaktiviteterna (loppis, spelning och fika) ner till Bilda-källaren så att fler folk kan delta.

Ja, berätta lite mer om dagaktiviteterna!

Tanken med dagaktiviteterna är att ge fler chansen att delta på punkfesten tex unga som inte har råd att betala och barnfamiljer som inte orkar vara uppe sent på natten. Dagaktiviteterna är helt gratis. Det blir matinéspelning med fyra band, Serpent eyes, Bitchcraft, Argnes och Neurotics. Det kommer hållas en punkloppis där en kan fynda skivor, merch, smycken, konst m.m. Och så kommer det att finnas fika.

Några personliga favoriter du ser fram emot – och vad ska en inte missa?

Jag tycker såklart att man inte ska missa nåt band. Vi har en riktigt solid line-up i år båda dagarna. Men om jag ska välja favoriter så tycker jag man ska ta chansen att se Snake (Sthlm) och Chronic Fatigue på fredagen. Definitivt AJAX och Barcelona på lördagen. Det kommer bli helt oförglömligt! Därtill bör man också se Antisect, Vicious Irene, Korp, Härda Ut, Trots, Blodrus, Dogface, Bitchcraft, Serpent Eyes, Sista försöket, Argnes och Neurotics.

Något annat som är bra att veta – typ finns det mat?

För den som blir hungrig kommer King Falafel finnas på plats. Vi serverar också mackor och fika.

Sist men inte minst, var huserar ni alla tillresta band – dvs var är efterfesten?

De flesta banden sover hemma hos folk så vi räknar med både en och annan hemmafest både Öst på stan och Väst på stan.

Musik till dimmiga myrar och djupa skogar

Den 9 februari släpptes pusselplattformspelet Unravel, utvecklat av den Umeåbaserade spelstudion Coldwood Interactive. Spelets huvudkaraktär Yarny färdas genom en spelvärld inspirerad av västerbottens miljöer. Att även musiken till spelet har en lokal och regional koppling kommer säkert inte som någon nyhet.

Frida Johansson, som tillsammans med Henrik Oja komponerat och spelat in musiken till Unravel, är lite av en doldis, på samma gång som hon är en väl etablerad musiker. Redan som femtonåring var hon med och startade vokal/folksångskvartetten Kraja som sedan dess släppt fyra skivor och turnerat en hel del i Europa och nu senast även i Japan. Hon är också känd från popband som Väärt och Säkert!, samt jojk/jazzinfluerade bandet Ára.

Jag hörde av mig till Frida för att prata lite om hur det varit att komponera musik till ett TV-spel.

– Musik har alltid varit en stor del av mitt liv, jag har sjungit i kör, gått musikklass, spelat fiol och piano. Den genre som betytt mest för mig är nog folkmusiken då jag som fjortonåring hamnade i folkmusiksammanhang vilket överträffade allt jag upplevt inom musik innan. Senare år har jag även ägnat mig åt att komponera musik, dels till de egna banden men även till teater och nu också TV-spel!

9

Ja, hur gick det till när du fick frågan? Och vad tänkte du?

Henrik Oja, som jag spelat och jobbat med en hel del hintade om att det var nåt ganska stort jobbprojekt han skulle ta upp med mig. När han sedan berättade att det rörde sig om musik till ett TV-spel förstod jag nog inte hur stort det var, fick upp typ stereotypa blip-blop-ljud i huvudet

Spelar du själv mycket tv-spel?

Nej det gör jag ju inte, så jag har i och med detta projekt fått lära mig en hel del om hur stor TV-spelvärlden faktiskt är och hur mycket bra musik det finns där!

Så, hur reagerade du?

Såklart läskigt att göra nåt så omfattande och med väldigt mycket frihet. Men vi var ju två om detta och jag litar väldigt mycket på Henrik, vi lutade oss nog på varandra. Sen tror jag att det fanns fördelar med att vara okunnig, det kan nog ha gjort det lättare att skapa nåt eget och enbart direkt utifrån detta spel utan förutfattade meningar om vad spelmusik borde eller ska vara. Jag blev dessutom så peppad på hela idén med folkmusikprägel att jag på en gång kastade mig ut för att hitta låtar som kunde smälta in. Och miljöbilder vi fick se från spelet var sjukt inspirerande.

Gjorde du någon research innan, typ spelade igenom en massa spel?

Vi lyssnade in oss lite på andra soundtrack som vi hört skulle vara bra, tex musiken till spelet ”Journey”. Men främst utgick jag nog från egen smak och tycke. Är ju inte helt vanligt med denna västerbottniska prägel på spelmusik så den fick vi nog uppfinna lite själva.

Som folkmusiker är det ganska naturligt att ”gräva där man står” säger Frida när jag ställer frågan vad det egentligen är i det västerbottniska som lockat och inspirerat såväl henne och Henrik Oja som spelutvecklarna. Det handlar om att vara intresserad av de skatter som ligger gömda i ens egen historia och landskap. Spelet utgår ju också från det då det vackra och spektakulära är verkliga miljöer här i vår närhet som vi ibland kanske tar lite för givet men som ur Yarnys perspektiv blir mäktiga och fantastiska. Det västerbottniska uttrycket, förklarar Frida vidare, kan nog beskrivas nära sammankopplat med vemod och melankoli även om det såklart också finns glada polskor, gånglåtar och schottisar härifrån. Triolpolskor i moll är något det finns gott av här och de spelar jag gärna berättare Frida. Musiken till Unravel har genomgående en lite vemodig och nostalgisk underton vilket säkert är inspirerat av det musikaliska västerbottniska men även av landskapets dimmiga myrar och djupa skogar.

Totalt jobbade Frida och Henrik cirka tre månader med inspelningen av musiken till Unravel. I slutändan 3.50 timmar musik.

– dagarna bestod i att inte förlora någon tid och vara väldigt fokuserade på att få till i alla fall ett tema per dag. I efterhand kändes det som ett ganska befriande sätt att jobba, det fanns liksom inte plats för att vela hit och dit. Vilket tiden oftast läggs på i en vanlig inspelningssituation. Men ibland var det också påfrestande att ha en öppen, kreativ kanal konstant påslagen i tre månader.

6

Hur gick det egentligen till, rent praktiskt, när ni skrev musiken?

Vi fick avfilmad gameplay från varje bana (12 totalt). Varje bana har sin egen stämning och atmosfär. Vi utgick ofta från teman med en A- och B-del, ibland gjorde jag dessa teman hemma på piano mellan studiosessionerna. Ibland skapade vi de tillsammans i studion och ibland skrev Henrik teman. När vi hade ett eller flera teman samt kanske en trad.låt till en bana så bestämde vi ett genomgående tempo för den banan samt tonart. På så sätt kan olika loopade partier komma och gå i varandra utefter hur spelaren rör sig. Vi bestämde tidigt i processen vilka instrument som skulle finnas med i ljudbilden, ex. tramporgel, fiol, nyckelharpa, basklarinett, mjuka elektroniska element, slagverk och gitarr. Så sedan arrade vi helt enkelt upp banorna med hjälp av dessa instrument. I en isgrotta samt i sista banan finns det även sångpartier av Kraja.

4

Ni har vävt samman nykomponerat med traditionella folkmusiklåtar, hur tänker du kring att sprida den svenska folkmusiken internationellt på det här sättet? Är det folkmusikpolitiskt – spread the gospel liksom?

Exakt! Det är ju nästan det roligaste såhär i efterhand med att få ha varit med och gjort detta soundtrack, att en trad.låt från Västerbotten som knappt nån i Sverige känner till plötsligt kan beröra någon i Brasilien som fullkomligt älskar den. Jag tänker att trad.låtar ofta har något som gör de bra på ett universellt sätt, annars skulle dom aldrig ha överlevt så länge.

Spelet har ju varit släppt i snart en månad, har du fått några reaktioner?

Ja, det har ju kommit en hel del positiva reaktioner kring spelet i första hand men det har även skrivits mycket positivt om musiken. Folk världen om har reagerat väldigt bra, mer än jag var beredd på!

Och har du själv spelat det?

Nej tyvärr, letar fortfarande efter Xbox One eller Ps4 till ett bra pris…..

För Frida och Henrik slutar Unraveläventyret  inte här. De har precis fått i uppdrag att fundera på livekonserter med musiken, så den kan komma att spelas på scen i framtiden.

– Vi hoppas även att soundtracket ska släppas officiellt så att musiken går att lyssna på även om man inte är en gamer. I övrigt är både jag och Henrik peppade på nya uppdrag inom denna bransch så vi får se vad som dyker upp!

Se mer om Unravel här!

 

 

 

 

 

 

 

Rädd för att bli en person med för lite jante i mig

JennyNilsson

En av förra årets mest efterlängtade släpp, Jenny Nilsson och demonerna har ni säkert inte missat. Så mycket känslor på fyra låtar att hjärtat går sönder lite. Och med ett sound som andas både Masshysteri och Tant Strul vill jag bara ha mer.

Bättre sent än aldrig får jag tag i Jenny för att fråga lite om EP-debuten.

Inspelad för mer än ett år sedan – släppt i december 2015 . Vad hände?
Livet hände. Livet händer alltid. Det finns också ett stort problem med att jag vill göra allt själv men är extremt lat och har megaprestationsångest. Det går liksom inte riktigt ihop. Tror att ett år från inspelning till släpp är rimligt för min personlighet.

Jag vet ju att du har jobbat på egna grejer länge, vad fick dig att ta steget och börja repa eget material?
De flesta av låtarna vi spelar skrev jag för typ sex år sedan. Jag tänkte att de var alldeles för dåliga för att göra något med. Jag är så rädd för att bli en person med för lite jante i mig, som inte förstår mina egna begränsningar. Jag älskar jante, tycker att människor borde använda sig av det i större utsträckning. Till slut spelade jag upp de för Anna Philipsson (Knugen faller mm) och vi började repa med Ola Norlander (Tre stående mm ) och en trummaskin

Vad händer med Demonerna just nu?
Vi repar nya låtar och ska försöka spela in en fullängdare under året. Jag skriver låtar och försöker att inte kassera dom i samma veva. Vi har några spelningar på gång också, det känns kul.

Av erfarenhet vet ju jag att det är mer än succérartat och superkul att turnera med dig! Berätta om något turnéminne med Demonerna. 
Tack!!! Det är så kul att turnera med dig också. Demonerna har ju ännu inte rest längre än till Luleå men när vi skulle spela på Musikens makt blev vi hela tiden förväxlade med Jenny Wilson i olika forum. Det stod fel i tidningarna: Jenny Wilson och Demonerna. Hon såg absolut ingen humor i detta men jag vet inte om hon generellt tycker att saker är kul? Vi kunde inte mötas i detta i alla fall

För allt i världen, lyssna! Jenny Nilsson och Demonerna

En kort med Avec Luna. Och ett första försök att gräva lite i 90-talet.

När hardcore-scenen, veganrörelsen, straight edge, Umeå Open, Pop stad och allt annat skoj pågick i Umeå satt jag hemma i Luleå och blickade söderöver. Allting hände här – inte där. Alltså, inget hände i Luleå kändes det som. I alla fall inget som kändes så där äkta och pulserande som i Umeå. Missförstå mig rätt, ett av mina viktigaste ögonblick som tonåring var när jag såg the Bear Quartet på Lollipop 1997. Då, för första gången, kändes det som att jag också kom från en stad som spelade roll. En stad som andra tyckte verkade cool. Det fanns något i min stad också.

Sen flyttade jag hit tidigt 00-tal. Umeå kändes lite på dekis. Men så fick musiklivet luft under vingarna igen och även jag blev en del av scenen när vi startade the Bombettes. Helt med däremot, det blir jag liksom aldrig känner jag. För att jag missade 90-talet, Galaxen och allt det där som många, ja nästan alla jag känner, vurmar för. Och det här intresserar mig. Umeås relation till sin musikhistoria. Hur det påverkat – det negativa och det positiva. Hur vi, på olika sätt, är med och skapar berättelsen om 90-talets Umeå. Och hur vi förhåller oss till den idag, oavsett om vi är musiker eller inte.

Det här inlägget ska inte handla om mig dock utan om nästa generation Umeåmusiker. De som också missade 90-talet. Jag mejlade lite med Avec Luna, detta grymma band som enligt sig själva spelar mardrömspop och som alla var barn när Umeå kanske mullrade som mest (eller först).

unnamed

– det närmsta vi kom 90-talet var väl egentligen Betty Spaghetti och Spice Girls, svarar Avec Luna när jag försöker gräva lite i deras bild av 90-talets Umeå. Men vår egentliga relation till 90-talets musikscen, fortsätter de, är nog hur den påverkat våra möjligheter att få höras och synas idag.

Avec Luna bildades efter att några av bandmedlemmarna hängt tillsammans på en vind en dag.

-Lås oss säga att det låg något i luften. Första repet däremot, var total förvirring. Vi kände inte varandra väl alls och hoppade lite panikartat mellan instrumenten för att få ihop en låt av Makthaverksan. Vi hade ingen aning om vad vi egentligen höll på med och det kändes mäktigt. Alla av oss har gått eller går någon slags musikutbildning så vi är mer eller mindre skolade, men inte nödvändigtvis i de instrument vi spelar i bandet. Även om vi fått verktygen att hantera instrument och förstå musik med hjälp av utbildning så känner vi att kreativitetens lätt hämmas av vårt fucked up betygssystem.

Just nu håller Avec Luna på med att spela in musik, de satsar mycket på att vara i repan men skulle inte tacka nej om något tufft band vill åka på turné.

– Idag känns Umeå väldigt levande. Det finns så många kompetenta musiker och band som sprutar ut fantastisk musik lika effektivt som snökanonerna på Bräntis. Umeås musikscen är fantastisk att vara del av. Den är öppen välkomnande och skitkul.

Och ja, vi delar den åsikten med varandra. Vi som, av olika anledningar missade 90-talet. Men som är med ändå.

https://soundcloud.com/avecluna

Finska, afrobeat och ostkuber

Horseface. Foto: Erik Wistrand

Horseface. Foto: Erik Wistrand

Det var som förband till Vasas flora och fauna jag för första gången hade tillfälle att se Horseface live.

Förutom Orange Juice-vibbar, något jag personligen går igång på, så slog det mig också vilket unikt band Horseface är på den relativt pop/rock-dominerade Umeå-scenen.

Med ett inspirerande avstamp i afrobeat via repetitiva melodislingor, texter på finska och vidare in i en noisevärld där en malande fiol får dominera blev jag berörd. Jag kände mig upplyft efteråt, helt enkelt!

På ett blygsamt men ändå självklart sätt intog de Sagas scen. Och gav väl blanka fan i om vi förstod dem eller inte. Kanske något som kommer av sig själv , tänker jag, när en väljer att sjunga på finska.

Horseface består av två par. Det här med att göra musik hemma, med den man lever ihop med har jag alltid sett som en stor utmaning. Jag hörde av mig till Hanna Kangassalo (sång, sampler, fiol) för att prata om det – och om inspirationen, det finska språket och framtiden. 

Hur funkar det egentligen för er, att skriva musik ihop?

Hanna: Ja, att gör musik hemma, med den man är ihop med kan ju lätt sluta i tråkigt gnabb eller ingenting. Det gjorde det definitivt för mig och Robert (Tenevall, gitarr, sampler, kör) innan vi blev det här bandet med Erik (Lundkvist, trummor) och Ellen ( Dahlgren, bas, sampler, kör). Nu skapar vi grunder hemma och sätter ihop det tillsammans i replokalen. Vi låter varandra göra det vi är bra på och bekväma med. Det börjar ofta med en samplad rytm och någon melodisnutt. En viktig del i processen är att bara hänga i gäng, utan att producera så mycket, äta ostkuber och dricka öl. Precis som med musikskapandet så är det roligare att göra med fler än bara sin partner.

Och det här med att spela live, var det en självklarhet från början eller har det mognat fram?

Hanna: Det första beslutet vi tog som band var ju faktiskt att aldrig spela live. Vi hade byggt upp låtarna i själva inspelningen och tänkte att vi inte skulle klara av att spela dem på riktigt. Dessutom gjorde vi ju musiken mest som ett intressant projekt för oss själva, inte med någon egentlig publik i åtanke. Det kändes helt främmande att tänka sig att någon en skulle vilja se oss spela, åtminstone var det så för mig.

Men det räckte med ett spelningserbjudande, berättar Hanna. För att kasta den där ”aldrig-spela-live”-principen överbord. Och när Erik hemskt gärna ville se Man Forever på den då västkustbaserade klubben Koloni bestämde sig bandet för att tacka ja till en spelning där. 

Hanna: För att det inte skulle vara så långt att köra i ett streck, fixade vi en spelning på Bajsverket i Stockholm också.

Sedan har det fortsatt. I somras spelade Horseface bland annat på den alternativa musikfestivalen H2Ö i Åbo, Finland.

Hanna: Det sjuka i Åbo var ju att alla förstod texterna. Efter det har det varit lite trixigare att skriva sådär superspontant som jag gjort tidigare.

Att det blev just finska är kanske inte en slump. Hanna, som är finskspråkig berättar att det föll sig rätt naturligt då projektet i sig ju började hemma.

Hanna: Jag ville att det skulle kännas ärligt och riktigt, och det gör finskan för mig. Men det finns förstås också en laddning i det. Jag måste ta sats för att våga, särskilt med tanke på att många inte förstår. Men också för att vissa gör det. Jag har alltid varit rädd för att säga fel eller skriva fel på finska, nu försöker jag skita i det. ”Suku suku” är till exempel ganska befängd, en radda misslyckade och konstiga ordlekar som jag knappt förstår själv. Hittills har jag skrivit allt superfort för att inte hinna ångra mig. Det är väl någon slags kognitiv språkterapi jag håller på med.

Egentligen finns det bara fördelar med att sjunga på finska, fortsätter Hanna. Och det gör inget om man inte förstår. På något sätt kanske det också handlar om att göra finskan mer till en offentlig grej och mindre en privatangelägenhet, det i sig är en liten språkpolitisk seger.

Hanna: Eftersom jag alltid skrivit texterna i relation till mina ickefinska bandkamrater så har jag fokuserat jättemycket på hur orden låter. Jag försöker sjunga sådant som är kul i svenska öron och så får innehållet vara en grej mellan oss som förstår.

Det var när Horseface spelade just låten ”suku suku” som det slog mig hur väl de västafrikanska rytmerna gifte sig med det finska språket. Något jag inte förväntat mig – men faktiskt heller aldrig hört tidigare.

Hur tänker ni kring rytmen i musiken och i det finska språket, har ni testat er fram eller var det en självklar koppling ni gjorde redan för början?

Hanna: Det märkte vi nog redan i början. Sedan vi började med bandet har jag insett att några av de finska popdängor jag lyssnade på som barn är lite afrobeatiga, nåt jag inte alls var medveten om då. Just nu finns det ett jättebra band som heter Kaveri Special som kör afrobeat med finska texter. Det finns en självklarhet rent estetiskt, konstigt nog. Kanske är det lite som med tangon. Den föddes i Argentina men fick en egen gren i Finland.

Förutom en lek med rytm och språk hämtar Horseface inspiration från pop och prettomusik från olika tider och platser, berättar Hanna. Något som tydligt färgar av sig på det bandet gör, tycker jag. Och när jag frågar vad som händer härnäst får jag veta att bandet just nu tackar nej till spelningsförfrågningar för att skriva nytt – och äta ost.

Lyssna på Horseface på Soundcloud