månadsarkiv: mars 2016

Låtpremiär: William Adam

William Adam.

William Adam.

Stadens muller bjuder på William Adams debutsingel ”Återvändsgränd 23”.

Den är så ny att jag inte har någon annan info annat än att det är William Adams debutsingel från en kommande EP. Plus att Henrik Oja har producerat.

Tre skåpor jord och ett hånfullt flin. Pop på svenska. Är det inte lite Kent över detta?

Om du blir intresserad av att se William Adam live så behöver du bara vänta till nästa onsdag, då klubben Heartbeats har premiär på Gotthards.

 

Gidge pratar film, musik och filmmusik

12748103_10153970175080996_7402617678626896526_o

Gidge 

 

Gidge är Umeåduon som slagit ner som en komet i den internationella, elektroniska musikscenen. Med debutplattan Autumn Bells fick de ett snabbt och starkt klingande genomslag och med det en lojal fanbase. Kraft, inspiration och instrument hämtar Gidge bland annat från de västerbottniska skogarna. 

De senaste åren har Gidgemedlemmarna Jonatan Nilsson och Ludvig Stolterman skrivit och regisserat skräckkortfilmen Lulin, med filmbolaget Lampray som samproducent. Ur filmprocessen föddes ett fullängdsalbum, som är lika mycket ett soundtrack som en egen ljudvärld där duons unika stil möter betydligt mer ambienta och filmiska klanger. 

12778700_10153970168795996_1293516300187643478_o

En mörk vinterkväll satte jag mig ner med Ludvig och Jonatan för att blanda drinkar, chittchatta om musikskapandets bergochdalbanor och framförallt snacka om den nya skivan och skapandeprocessen bakom den.

 

Drinkar: Gin & Tonic

Bakgrundsmusik: 

 

Ludvig: Vad har ni gjort idag?

Calle: Jag har spelat schack, på bibblan.

Jonatan: Jag tycker schack är obekvämt. För jag är ju extremt dålig. Alltså jag vet hur alla pjäserna ska röra sig. Och då när man möter nån som inte är superbra, men som är mycket bättre än en själv, då…

L: Det räcker ju att man mött nån som har spelat tio matcher, så är man ju helt körd.

J: Då gör man en grej av att man inte vet hur man gör.

C: Det där är ju lite speciellt. För att när man är inne i spelet, då är man ju ett geni, men då det går ett tag då man inte har kört, då är man ju helt sämst. Man har inget konsekvenstänk.

J: Men… hur tänker man?

C: Från början tänker man bara inte, sen tänker du några steg framåt, till slut tänker du ändå fem, tio steg framåt. Inte tio, men fem i alla fall.

J: Men att tänka tre steg framåt, alltså om man ska göra det ordentligt, så måste man ju tänka ett steg framåt, och så alla olika sätt som motståndaren kan reagera på.

L: Jag läste en artikel, när vi flög, om norrmannen, han som är bäst i världen. Han verkar ju bra. Vad var det, han mötte tre personer samtidigt, och han hade ögonbindel, och skulle vinna över alla, och gjorde det. Alltså han satt bara på en pall…

C: Och så fick han bara höra dragen?

L: Han fick höra var de gjorde sina drag och så här. För han fick ju liksom inte se. Alltså fatta det, att kunna komma ihåg tre schackbrädor samtidigt, bara efter enskilda drag. Och så vinna. Alltså då är man ju störd i huvudet.

J: Men det var ju grejen med honom, för han var väl inte, han hade väl ingen störning?

L: Nej, han hade ju bara lärt sig tänka.

J: Men det är ju nästan mer imponerande.

 

Drinkar: Mojitos

Bakgrundsmusik: 

 

C: Berätta om Lulin. Den nya skivan ni gjort. Uppenbarligen är ju all musik från filmen?

L: Nej.

C: Nej, mycket är nyproducerat? Men skulle ni säga stämningsmässigt, att det är liksom sprunget från det universumet?

L: Exakt. Vi sa ju tidigt att, det ska vara musik som: A. Skulle lika gärna kunna vara i filmen, eller B. Komma liksom från samma stämning som är i filmen. Samma värld.

C: Just det.

L: Vi har ju haft ganska olika ingångsvinklar. Alltså vissa låtar, eller stycken… det är ju bara två låtar på skivan, med olika stycken i. Och vissa stycken har vi tänkt att det är en stämningslåt typ, och så vissa har vi tänkt så här, det här är vad Lulin, varelsen i filmen, känner, eller tänker, eller hör. Alltså vissa musikstycken är utanför Lulin, och vissa är liksom innanför.

J: Mm, det är det jag tycker är så bra. För alltså, man kan tänka att det är så extremt genomtänkt, filmen och musiken. Och det är det på ett sätt, men på ett annat sätt så är det också helt organiskt och rörligt. För jag hade tyckt att det hade varit tråkigt om det här hade gjorts av ett annat band, och att allting var superplanerat. Att varje låt hade sin precisa plats i filmen, eller vad det hade kunnat vara. Och att allt gjordes samtidigt.

C: Ja, du menar att musiken inte har gjorts utifrån manuset, utan nästan tvärtom?

J: Ja typ.

L: Alltså, det är ju en lång historia det här. Det började ju, det finns ett par olika ”början”. Luna hette det från början. Det var egentligen två simultana händelseförlopp. Vi kom ju på att, och det här var alltså strax efter gymnasiet…

J: Är det så längesen?

L: Ja, det är riktigt längesen. När vi kom på att vi skulle göra ett album om, på den tiden, en häxa, eller något läskigt och övernaturligt. Och bara ”någon gång ska vi göra ett album”, som ska ha det temat. Samtidigt som jag och Martin Gärdemalm, vi hade en idé för längesen om en snubbe som bodde i min mammas bagarstuga, som var där själv. Och då var det att han hade lite psykiska grejer going on. Men då var det inte ihopkopplat alls. Och jag minns inte riktigt när det blev att det här sattes ihop med det övernaturliga. För jag och Martin pratade ju om det här, ja det är ju kanske på gymnasiet till och med. Det är ju åtta år sedan. Så det har ju varit med ett tag. Eller, för åtta år sen tog vi studenten, så det är egentligen längre sen.

J: Ja, åtta år sen.

L: Det var ju inte så långt efter gymnasiet, kanske två år efter gymnasiet, som det började bli att vi snackade kollektivt om det här med Lulin. Och att då den här mannen i stugan kanske inte hade psykiska besvär, men var…

C: Hemsökt?

L: Ja, eller alltså, det kom ju också från att jag brukade bo i bagarstugan på somrarna, några veckor. Och det är ju på landet, så alltså saker låter ju. Och huset låter, du vet ”gammalt hus”. Och man var själv där, och det var det som var konceptet till huvudkaraktären i filmen. Det är ju det där med att om man är själv, så kan man inte skrämma upp sig själv så mycket, för det finns ingen vits. Man är ju själv med problemet att bli rädd. Så första nätterna var det ju ganska läskigt. Och det lät, och det var jäkligt skumt. Jag vet fortfarande inte vad det var, men det lät i sovrumsväggen varje natt. Och i början var det ju lite obehagligt. Men efter några nätter så liksom, jag måste ju sova bara, så då somnade man ju. Och att det är lite det som händer huvudkaraktären i filmen, att han måste ju bara sova. Så han kan inte hantera rädslan på något annat sätt. Så det är på något vis filmen.

C: Men jag tänker, Autumn Bells, det finns ju många kopplingar på den skivan till skogen tänker jag, eller det är det jag hör tydligt när jag lyssnar på den. Men på Lulin känns det som att narrativet har en mer central plats, alltså berättelsen är ju mycket tydligare här. Tänker ni så eller är det mer bara att det här är en projektion av en stämning?

J: Alltså stämningen ligger väl ändå alltid i första rummet.

C. Är det så även i filmen, att stämningen är i första rummet?

L: Ja, så är det ju. Filmen i dess nuvarande form var ju i manusstadiet flera år. Alltså när vi träffades två gånger per år och satt uppe på natten i flera timmar och hade jättemånga varianter på hur det ska sluta. Det var ju bara stämningen vi ville åt från början. Sen är det så här att en film, det är ett koncept där man måste ha en början, en mitt och ett slut. Men det är det som är så skönt med musik, som vi båda tilltalas rätt mycket av, att även om ett album kanske har en början och ett slut, så är det ju inte alls samma grej med ”hur ska det sluta”. På Autumn Bells, med lilla pianostycket i slutet av Norrland, det var ju den grejen att ”kan man göra ett slut som inte riktigt känns som ett slut?”

J: Det är ju verkligen ett lyxproblem. Det är ju härligt och roligt i det kreativa att inte veta hur man ska sluta någonting, för då måste man hitta på något nytt.

C: Ja. Nu byter vi musik.

 

Drinkar: Fidel Castro

Bakgrundsmusik: 

 

L: Jag skrev ju manuset, vilket jag inte ens tror finns som credits i filmen, för jag skrev det men vi hittade ju på allt tillsammans. Så vi skrev ”idé” istället, på mig, Jonatan och Martin. Jag skrev egentligen bara ner det som vi hade kommit fram till. Men medan jag satt och skrev det, då var det så att jag hade svårt att hitta musik att lyssna på, som jag kände var rätt. Det var ju också en del i att vi måste göra den musiken som hade passat perfekt till att sitta och skriva manuset till filmen där musiken ska vara med.

J: Precis. ”Vi tar samma musik som vi gjorde”.

L: Nu när allt är klart, alltså musiken äntligen är klar, så inser jag att jag gärna hade suttit och lyssnat när jag typ färgkorrigerade filmen.

C: Men blev det tvärtom då, att filmen blev en inspiration för att göra musiken?

L: Ja, det får man väl ändå säga. Jag har åtminstone en väldigt tydlig… när jag lyssnar på musiken så känns det som att det är skymning, eller natt, eller tidig morgon. Det är ju aldrig dag på den skivan. Och det känns ju som att det är ett arv från att man tänkt nånstans att man skulle kunna slänga in musiken i filmen. Då ska den ju passa. Det är ju några scener med dagstämning, men annars är det ju bara skymning.

J: Det är också en tacksam mytologi där Lulin bor. För den sträcker sig mycket längre ut än filmen. Så man kan ju stoppa in grejer i musiken som hör hemma i filmen, även om det inte passar till en viss scen i filmen.

L: Vi har pratat mycket om en by när vi gjorde filmen. Andra spåret heter ju ”Byn”, och första spåret heter ”Hon”. För att hela vårt tänk har legat kring att nu utspelar sig den här filmen i ett litet hus i utkanten den här byn, som vi har tänkt.

C: Men jag tänker, när ni har beskrivit det förut någon gång, och när jag såg filmen, att det är något i stil med ”Allmogesveriges feberdröm”.

J: Hur menar du med Allmogesverige?

C: Vad heter han som ligger och sover på sofflocket? Kronblom-Sverige typ. Sitter och lyssnar på radion i hemmet. Carl Larsson typ, fast bara mycket mörkare och hemskare.

L: Jo men det är väl lite så.

C: Jag vill bara undvika att referera till Twin Peaks, för det är ju inte alls det Lulin är.

L: Nej, vi har faktiskt haft väldigt lite referenspunkter till Twin Peaks. Jag tror inte ens vi har pratat om det i sammanhanget.

J: Det är också en parallell värld där det är något i kommunikationen som är annorlunda. Även om just i den här filmen så är det ju så att han inte har någon att prata med. Men även om det hade funnits en till karaktär där, då hade de pratat på ett annorlunda sätt känns det som. Alltså det är något tjockt i luften, som jag har tänkt mycket på, att saker blir dämpade. Man säger något, och det blir bara ett mummel.

L: Utan att ha varit där själv, skulle jag nästan vilja säga att det är något gammalt västerbottniskt över det. Det händer något, men man ringer ändå ingen. För vad ska det vara bra för? Typ som min mammas morfar, när han dog så hade han varit i skogen och jobbat. Och min mormors kusin, som var en granne, berättade att sista gången han träffade min mormors pappa var när han kom tillbaka från skogsarbetet mitt på dagen och sa att han hade ont i magen, och så åkte han in till sjukhuset i Umeå, och så hade han magcancer typ. Superlångt gången och dog typ direkt. Och det är ju något med det där, att han hade säkert haft ont i magen i ett år, men plötsligt blev det att han inte kunde jobba, då måste han åka in och kolla. Alltså det finns någon form av vägg framför alla samtalsämnen, för att de flesta är inte lönt att prata om, för det har inte med väder eller jobb att göra. Och det känns som att det är så det är i ”Byn”, som vi kallar den. Man undviker att prata om henne.

J: Och det är lite det som är grejen med den här mytologin. Det är lite som en feberdröm. Allt är trögflytande. Det går inte att springa, och det går inte att skrika.

 

Drinkar: Fler Mojitos

Bakgrundsmusik:

 

C: Ja men, största inspirationen?

J: Största inspirationen är ju sällan annan musik, utan helt andra grejer. Det är ju nästan det häftigaste med inspiration överhuvudtaget, att man kan se en film som handlar om vad som helst, man får en känsla som är helt obeskrivbar, som gör att man stänger av filmen trots att den är bra, och börjar på en ny låt. Och man vet inte var känslan kommer ifrån.

L: Jag får ofta den känslan när jag är mottaglig för och matas med nya konstnärliga intryck. Alltså typ om man är på ett museum. Det är verkligen, om det är bra museum, där kan jag få så mycket feeling för skapandet att om jag kunnat teleportera mig hem till ett par hörlurar och sätta mig och göra musik, så hade jag gjort det. För att, det som inspirerar är ju att det är så bra. När man hellre skiter i det och gör sin egen grej där och då, för att man bara gillar grejen.

J: Jo, det är verkligen som att man tar ju allting, man suger ur kraft ur något som någon annan gjort och tar det, och så ger man ingenting tillbaka, man vänder ryggen och går därifrån och gör något helt annat.

L: Sen tycker jag att det är i de stunderna jag gör sämst grejer. För man är så stressad.

J: Jo, känslan är flyktig.

L: Och det är det jag insett, men sällan tillämpat, att har man nyligen jobbat på en låt och känt att det här börjar bli riktigt bra, det är ju i ett sånt här tillfälle man får den där känslan, den inspirationsrushen. Då ska man ju lyssna på den låten. Alltså det man senast jobbat på, men som ändå börjar vara något. Alltså att sätta sig och öppna ett nytt projekt när man har den där rush-känslan, då är det ju dödsdömt. För då vill man bara att det ska låta bra direkt. Men så måste man välja en kick osv.

C: Ja men det värsta är, om jag bara får koppla till mig själv när jag gör musik, just det här när man har en bild att de här grejerna ska jag kombinera, jag ska ha de fyra lagren och det kommer bli hur bra som helst. Sen när man sätter sig och gör det så ba: ”det här lät ju förjävligt”. Man har haft en sån klar bild, som man kan ha burit på i en vecka.

J: Det där är fint, för det där är det väldigt många som säger, att man har de här tydliga bilderna i huvudet, och man gör grejer, men det blir något annat. Det blir inte alls det man har i huvudet. Men det betyder ju någonstans att det vi kan skapa i vår hjärna, det är större än något som vi någonsin kan skapa i den riktiga världen. Alltså det som finns härinne, det kommer alltid vara det här diffusa och gudomliga.

C: Och där kan jag känna att de trappstegen är det som skiljer mig från de verkliga genierna. Tar man Amon Tobin till exempel, så kan jag känna att, hur i hela friden gjorde han det där?

L: Mja.

C: Du skakade på huvudet där, så jag blir nyfiken på vad du skulle kontra med.

L: Jag tänkte först kontra med att jag inte tror det är sant, och jag står fast vid min första huvudskakning på sätt och vis, att man gör ju bara något annat. Man är inte han. Det är ju skillnaden. Det är inte att han nödvändigtvis är, förutom med vissa undantag som är färre än man tror, bättre. Men ofta tror jag man lyssnar på en låt och känner ”om jag bara kunde göra det här”. Och så sätter man sig och man försöker och gör allt man kan för att bara härma det rakt av. Så det blir ju ändå nåt annat. Men det man måste komma ihåg då, det är att där sitter man och tänker att fan vilket misslyckande, för det här skulle ju låta som den här låten. Men de som hör ens låt sen, de har ju inte den referensen.

C: Det är sant.

L: Men inspiration… Senaste fem åren har vi valt att begränsa oss till skogen som största inspirationskälla. Det blir ju klyschigt, men skulle man boila ner det till vad det är, så är ju ändå skogen kanske vår största inspirationskälla. På så vis att vi går ju alltid tillbaka dit. Sitter vi med musik och nånting känns som att något inte riktigt stämmer, så brukar ju vi säga ”det behövs mer skog”. Alltså vi måste liksom få låten till det som är mer oss, som är skogen. Vi har ju haft massa mer eller mindre filosofiska samtal om hur skogen dessutom har allt. Den har supersmå detaljer, liksom lager i tusental, och sen är det ändå så att kommer man ut och ser på det från ett ovanifrånperspektiv så ser det ut som en enda stor enhet. Men det är mer av en riktlinje än vad det är en inspirationskälla, egentligen.

C: Nästan som ett instrument?

L: Ja, verkligen. Det är det ju bokstavligen på många av våra grejer.

J: Men jag har kommit till insikt också om skogen som rummet det är, det är ju alltid hur litet eller stort man vill att det ska vara. Alltså står man i tät skog, då känns det ju som att man är på en liten plats. Träden är mina väggar. Man kan alltid välja var rummet tar slut. För det fortsätter ju hur långt som helst. Det är därför det är så speciell akustik också kan jag tänka mig. För det finns alltid bara träden att studsa mot. Det kommer aldrig någon så här tydlig vägg, och det blir aldrig helt öppet i djup skog.

L: När vi har spelat in i skogen, med rejäla riktiga granar, och det är bara det, det blir ett väldigt speciellt och torrt reverb. Det är inte ett litet superdämpat reverb, utan det är ju riktigt reverb. Men det bara slukas ju. Men jämför man det med hur det hade låtit i en studio, för där blir det ju noll. Där är det ju inget reverb. Det är bara originalljudet. Så det är mycket speciell akustik.

C: Mekar ni mycket med reverb även i mjukvaran?

L: Ja, svinmycket.

J: Men det känner jag nu, helt spontant, att man borde gå vidare med att undersöka skogens akustik mer, alltså ingående.

C: Ja men tack då.

Gidge: Tack!

 

Filmen: Lulin

Musiken:

 

 

Låt för låt: My Sound of Silence

My Sound of Silence.

My Sound of Silence.

My Sound of Silence släpper sin debutskiva Low Velocity Bullets på tyskt bolag den 15 april. Stadens muller frågade om Therese Lithner och Helena Andersson kunde berätta lite om några av låtarna på skivan. Det kunde dom! Här kommer svaren:

LOW VELOCITY BULLETS
Therese: En låt som började med gitarrplonket som går genom hela låten. Texten skrevs till sen och handlar typ om att vilja trycka på paus mitt uppe i nåt som i stunden känns fint och bra men som egentligen har sina brister.

DEAD BIRD
Therese: Inspirerad av Patti Smith Horses plattan faktiskt. Från att aldrig ha lyssnat på Patti gick jag runt nån sommar och lyssnade på den konstant. Minns att jag stannade vid Umeå Energi nån av de där Pattismith-promenaderna och skrev ner texten på mobilen. Finns vissa Niko-influenser i den också. Ang. inspelningen så var det ingen färdig låt då, jag råkade bara spela in den, mest som tidsfördriv under en paus i den ”riktiga” inspelningen av skivan. Därför den är så kort. Men sen lade jag på lite fler gitarrer o sen fick den va med på skivan!

PENNYROYAL TEA
Therese: Började med ett riff som kom till när Helena var på toa under ett rep. Minns inte efterföljande händelseförlopp men mitt i allt stod vi där och sjöng Pennyroyal Tea. Det var inte jättelikt låten, inte riktigt samma ackord etc, men det var nåt som funkade med den texten och melodin ovanpå det där riffet. Sen blev det naturligt att göra en mer avskalad refräng så att dynamiken blev omvänd från hur Nirvana gör den, dvs mer lugna verser och ösiga refränger.

YOU AND I (THE DOOR)
Helena: Den här låten är sprungen ur en frustration. Den betyder för mig en känsla av försöka nå fram till någon – öppna dörren. Men den handlar också mycket om rädsla. Att komma någon nära kan vara både en längtan och en rädsla. De egna rädslorna hindrar mycket av ens egna önskningar. Låten skrevs faktiskt ett litet tag efter att vi hade spelat in skivan klart. Jag skrev den först på gitarr, men det kändes inte riktigt rätt. Jag lyssnade mycket på en låt med Old Amica just då (Thin Blue Ribbon) och inspirerades av pianospelet så jag testade med det gamla pianot i replokalen och då fick låten nytt liv. Eftersom jag tänkte att jag bara spelade in den som en demo så brydde jag mig inte så mycket om skavanker eller omtagningar. Det blev en ”in the moment”-inspelning, som jag kände fångade känslan bra. Sen tyckte Therese och även skivbolaget att den skulle vara med på skivan så vi jagade upp Gustaf Boström igen och han fick mixa låten.

Low Velocity Bullets


Debutskivan Low Velocity Bullets kan förhandsbeställas via info@dock7records.com

 

 

Andra singeln från nya skivan kan du lyssna på här:

Mysterium – spännande musikaliskt möte mellan Umeå och Kalifornien

Mysterium gör hemlighetsfull musik som tassar fram, men ändå skapar starka avtryck. För Stadens muller berättar duon, som består av Refused-basisten Magnus Flagge och hans amerikanska flickvän Kati Knox, om hur de möttes, hur musiken växer fram, vad de inspireras av och mycket annat.

Mysterium ett

Hur träffades ni?
– Vi träffades i Los Angeles i september 2014 när Magnus var där för att spela in senaste plattan med Refused, berättar Kati. Jag var där samtidigt för att repa med mitt dåvarande band Sister Mistery. Det fanns gemensamma bekanta i banden som gjorde att våra vägar korsades.

Hur kom det sig att ni började göra musik tillsammans?
– Vi visste ganska direkt efter att vi träffats att vi ville göra musik ihop, berättar Magnus. Det fanns något inspirerat och nyfiket mellan oss. Vissa gemensamma musikaliska referenser, men också en förundran inför våra olikheter. Vi delade framför allt en vilja att utforska ett musikaliskt skapande utan alltför förutbestämda idéer. Men en förutsättning var att det skulle kännas enkelt och lustdrivet. Vi började skriva musik och skicka låtidéer till varandra redan i november 2014. Den första låten vi jobbade med, Holyrood, var en idé som jag fick och skickade ett utkast inspelat med akustisk gitarr. Kati lade sedan synt och sång och skickade tillbaka.

Namnet Mysterium?
– Det bestämde vi oss för i mars 2015, berättar Magnus. Då var Kati på besök i Umeå och låtskrivandet intensifierades. Sedan tog det ändå ett halvår till innan vi plockade upp det vi gjort och tänkte att vi ville göra det färdigt och presentera det för omvärlden. Egentligen var vi båda osäkra på nivån på det vi gjort, eftersom det var helt hemsnickrat. Men vi bestämde oss för att inte tänka efter för mycket utan istället dela med oss. Det är något som Kati är bra på. Att gå på det intuitiva, spontana och inte övertänka resultatet.

Kati, vilken är din musikaliska bakgrund?
– Mitt första band hette Coup d´twat och var en punkgrupp som enbart bestod av tjejer. Efter det har jag spelat i flera band, varav de flesta baserade i Oakland, Kalifornien. 2015 släppte jag ett album med mitt band Calls, vars musik är en vink åt drömsk kalifornisk 60-talspsykedelia och mörk folk. Jag har varit gästvokalist på Hederslebens andra studioalbum, lett av Nicky Garrett från UK Subs, som också backar upp Nik Turners Hawkwind när han turnerar i USA. Jag har även gjort musik för experimentella filmer och uppträtt solo både i och utanför USA.

Mysterium två

Hur kommer låtarna till?
– Båda kan presentera grundidéer som vi sedan spinner vidare på, säger Kati. Någon av oss hör en tamburin eller en drömsk reverbdränkt gitarr och så försöker vi hitta fram till visionen. Vi spelar båda olika instrument och försöker bygga idéer från båda.
– Kati står nästan för all sång och text, säger Magnus. Att ha en amerikanska på sång ger förstås en naturlig engelskspråkighet som inte finns där när man som svensk försöker skriva engelska texter.

Er musik är ett intressant möte mellan akustiskt och elektroniskt, vad använder ni för utrustning?
– Utrustningen är verkligen inte i fokus när vi skapar. Det är helt DIY så vi använder det vi har hemma. Grunden är akustisk eller elgitarr, Korg Microsynt och Katis sång. I vissa låtar lägger vi till minimala trumbeats och elbas. Vi spelar in på dator. Fokus har egentligen mer legat på att skriva låtar och försöka dokumentera dem. Det har alltså inte varit så att vi repat en massa först och sedan gått in i en studio. Snarare har den känslan vuxit fram efter att det lite skeva och hemgjorda i våra tagningar känts charmigt och att en demo kan rymma mer fina stunder. Något som kan gå förlorat om man försöker göra om det med något slags studioperfektion. Om vi hade budget skulle vi gärna använda mer analog utrustning. Till exempel skulle det vara trevligt med ett riktigt piano, slagverk och stråkar.

Hur skulle ni själva beskriva er musik?

– Stämningsmusik, eterisk, melodisk, cinematisk, minimalistisk, folk.

Att ni är en svensk-amerikansk duo, präglar det musiken på något sätt?
– Det är inget vi tänkt på just hur vi är präglade nationellt, mer hur vi är som människor, säger Magnus. Kati har ideal som är mer minimalistiska, monotona, hypnotiska spontana. Jag är mer teknisk och noggrann och har en uthållighet i att få en viss nivå på materialet och ta arrangemangen i mål. Kati som också skriver poesi lägger gärna in spoken word- sekvenser i låtarna.

Vad inspireras ni av?
– Landskapet, vinter, ensamhet, naturen, vår relation. Kati nämner den experimentella filmskaparen Maya Deren och surrealistiska stämningar, drömliv kontra vaket liv. Magnus inspireras av John Faheys gitarrspel, Sandy Bull etc.

Vad har ni fått för reaktioner så långt?
– Vi har bara släppt det på soundcloud utan att göra någon större lansering. ”Postapokalyptisk folk” har vi fått som kommentar av Andreas Nilson, (som Magnus spelat musik med i olika band sedan 90-talet). Han hjälpte oss att mastra och uppmuntrade oss till att låta allmänheten få höra, delade länken till vår Soundcloud i sociala medier med nära vänner. Fick viss spridning i sociala nätverk och har fått positiv feedback.

Ambitioner?
– Att fortsätta spela in. Det här är en del av vår relation, hur vi umgås. Ingen press bara naturligt och kul. Att släppa en fullängdare på vinyl är förstås en dröm. Skulle inte heller ha något emot att spela live. Även om det skulle bli en utmaning hur vi skulle framföra musiken som ju har många lager. Vi har fått erbjudanden men migrationssituationen är ett hinder. Kati har ansökt om uppehållstillstånd men det dröjer. Alltså får hon inte vistas här obehindrat. Men om myndigheter ser detta så kanske de kan ge henne lite förtur så vi kan få chansen att bidra till det kulturella klimatet i Umeå.

Vad händer närmast?
– Vi har två färdiga men osläppta låtar. Plus en hel del påbörjat. Följ oss på Soundcloud så vet ni vad som händer. Just nu ligger vår debut-ep där och mer är på gång.

Text: Nils Fredriksson

En månad till Open, hur är läget?

e728aa39-7c0c-4361-a0c8-14a984e2d48e

Hej David Forsman! En månad kvar till Umeå Open, hur är läget? Stressigt eller under kontroll?
– Det är stressigt, långa dagar och stora mängder kaffe, men under kontroll. Detta blir ju den 19:e upplagan av Umeå Open så rutinen finns där.

Har ni sålt några biljetter?
– Yes, vi säljer på.

Hur många volontärer har ni i er crew? Blir det lika snygga oldschooljackor som förra året?
– Vi är ungefär 25 personer som gör festivalen ideellt varje år, samt många fler volontärer under själva festivalen. Tror det kan bli någon form av huvtröja till årets festival.

Nyheter i år jämfört med förra året?
– Sagateatern och Peppes är nytt för i år. Samt antalet kuratorer är mer än dubbelt så många, vilket är otroligt bra.

Vilka är ni sjukt nöjda med att ha lyckats boka?
– Lite lamt svar, men faktiskt alla. Sen är det ju otroligt fint att få Susanne Sundfør till årets festival, det kommer att bli ren och skär magi. Sen ynnesten att ett band som Refused bokar artister till Umeå Open, det är stort.

Personliga favoriter i årets startfält?
– Henry Chapman, det är på tiden att en så bra artist börjar spela live igen.

Ni verkar jobba vidare med samma jämställda koncept som de senaste åren? För den oinvigde: Vad är Umeå Opens hållning till kvinnor/män inom musiken?
– Vi jobbar aktivt för en mer jämställd scen och skäms inte för att kvotera. (Reds anm. i dag, lagom till Internationella kvinnodagen, kan t.ex tjejer köpa Open-biljetter till rabatterat pris)

Hur ser fördelningen män/kvinnor ut i år?
– Just nu ser den väldigt bra ut.

Handen på hjärtat: hur många ryms inne vid Refusedscenen varje kväll?
– Lite drygt tusen personer. Det kommer att bli trångt, svettigt och fyllt med kärlek i dagarna två.

Vad bör en verkligen inte missa på Umeå Open i år, på scen eller i övrigt (typ käck matvagn, världens längsta souvenirbord, miniatyrskivmässa eller annat)?
– Jag tycker folk borde passa på att besöka Sagateatern medan den fortfarande finns kvar (hur kan någon ens komma på tanken att riva en så vacker och historisk scen). Där kommer det bli intima konserter, med stans bästa och några tillresta artister.

Nån hemlighet som ni håller inne med och som ni släpper sista veckan men som ni kan smygavslöja för Stadens muller redan nu?
– Då vore det ingen hemlighet.

Musik till dimmiga myrar och djupa skogar

Den 9 februari släpptes pusselplattformspelet Unravel, utvecklat av den Umeåbaserade spelstudion Coldwood Interactive. Spelets huvudkaraktär Yarny färdas genom en spelvärld inspirerad av västerbottens miljöer. Att även musiken till spelet har en lokal och regional koppling kommer säkert inte som någon nyhet.

Frida Johansson, som tillsammans med Henrik Oja komponerat och spelat in musiken till Unravel, är lite av en doldis, på samma gång som hon är en väl etablerad musiker. Redan som femtonåring var hon med och startade vokal/folksångskvartetten Kraja som sedan dess släppt fyra skivor och turnerat en hel del i Europa och nu senast även i Japan. Hon är också känd från popband som Väärt och Säkert!, samt jojk/jazzinfluerade bandet Ára.

Jag hörde av mig till Frida för att prata lite om hur det varit att komponera musik till ett TV-spel.

– Musik har alltid varit en stor del av mitt liv, jag har sjungit i kör, gått musikklass, spelat fiol och piano. Den genre som betytt mest för mig är nog folkmusiken då jag som fjortonåring hamnade i folkmusiksammanhang vilket överträffade allt jag upplevt inom musik innan. Senare år har jag även ägnat mig åt att komponera musik, dels till de egna banden men även till teater och nu också TV-spel!

9

Ja, hur gick det till när du fick frågan? Och vad tänkte du?

Henrik Oja, som jag spelat och jobbat med en hel del hintade om att det var nåt ganska stort jobbprojekt han skulle ta upp med mig. När han sedan berättade att det rörde sig om musik till ett TV-spel förstod jag nog inte hur stort det var, fick upp typ stereotypa blip-blop-ljud i huvudet

Spelar du själv mycket tv-spel?

Nej det gör jag ju inte, så jag har i och med detta projekt fått lära mig en hel del om hur stor TV-spelvärlden faktiskt är och hur mycket bra musik det finns där!

Så, hur reagerade du?

Såklart läskigt att göra nåt så omfattande och med väldigt mycket frihet. Men vi var ju två om detta och jag litar väldigt mycket på Henrik, vi lutade oss nog på varandra. Sen tror jag att det fanns fördelar med att vara okunnig, det kan nog ha gjort det lättare att skapa nåt eget och enbart direkt utifrån detta spel utan förutfattade meningar om vad spelmusik borde eller ska vara. Jag blev dessutom så peppad på hela idén med folkmusikprägel att jag på en gång kastade mig ut för att hitta låtar som kunde smälta in. Och miljöbilder vi fick se från spelet var sjukt inspirerande.

Gjorde du någon research innan, typ spelade igenom en massa spel?

Vi lyssnade in oss lite på andra soundtrack som vi hört skulle vara bra, tex musiken till spelet ”Journey”. Men främst utgick jag nog från egen smak och tycke. Är ju inte helt vanligt med denna västerbottniska prägel på spelmusik så den fick vi nog uppfinna lite själva.

Som folkmusiker är det ganska naturligt att ”gräva där man står” säger Frida när jag ställer frågan vad det egentligen är i det västerbottniska som lockat och inspirerat såväl henne och Henrik Oja som spelutvecklarna. Det handlar om att vara intresserad av de skatter som ligger gömda i ens egen historia och landskap. Spelet utgår ju också från det då det vackra och spektakulära är verkliga miljöer här i vår närhet som vi ibland kanske tar lite för givet men som ur Yarnys perspektiv blir mäktiga och fantastiska. Det västerbottniska uttrycket, förklarar Frida vidare, kan nog beskrivas nära sammankopplat med vemod och melankoli även om det såklart också finns glada polskor, gånglåtar och schottisar härifrån. Triolpolskor i moll är något det finns gott av här och de spelar jag gärna berättare Frida. Musiken till Unravel har genomgående en lite vemodig och nostalgisk underton vilket säkert är inspirerat av det musikaliska västerbottniska men även av landskapets dimmiga myrar och djupa skogar.

Totalt jobbade Frida och Henrik cirka tre månader med inspelningen av musiken till Unravel. I slutändan 3.50 timmar musik.

– dagarna bestod i att inte förlora någon tid och vara väldigt fokuserade på att få till i alla fall ett tema per dag. I efterhand kändes det som ett ganska befriande sätt att jobba, det fanns liksom inte plats för att vela hit och dit. Vilket tiden oftast läggs på i en vanlig inspelningssituation. Men ibland var det också påfrestande att ha en öppen, kreativ kanal konstant påslagen i tre månader.

6

Hur gick det egentligen till, rent praktiskt, när ni skrev musiken?

Vi fick avfilmad gameplay från varje bana (12 totalt). Varje bana har sin egen stämning och atmosfär. Vi utgick ofta från teman med en A- och B-del, ibland gjorde jag dessa teman hemma på piano mellan studiosessionerna. Ibland skapade vi de tillsammans i studion och ibland skrev Henrik teman. När vi hade ett eller flera teman samt kanske en trad.låt till en bana så bestämde vi ett genomgående tempo för den banan samt tonart. På så sätt kan olika loopade partier komma och gå i varandra utefter hur spelaren rör sig. Vi bestämde tidigt i processen vilka instrument som skulle finnas med i ljudbilden, ex. tramporgel, fiol, nyckelharpa, basklarinett, mjuka elektroniska element, slagverk och gitarr. Så sedan arrade vi helt enkelt upp banorna med hjälp av dessa instrument. I en isgrotta samt i sista banan finns det även sångpartier av Kraja.

4

Ni har vävt samman nykomponerat med traditionella folkmusiklåtar, hur tänker du kring att sprida den svenska folkmusiken internationellt på det här sättet? Är det folkmusikpolitiskt – spread the gospel liksom?

Exakt! Det är ju nästan det roligaste såhär i efterhand med att få ha varit med och gjort detta soundtrack, att en trad.låt från Västerbotten som knappt nån i Sverige känner till plötsligt kan beröra någon i Brasilien som fullkomligt älskar den. Jag tänker att trad.låtar ofta har något som gör de bra på ett universellt sätt, annars skulle dom aldrig ha överlevt så länge.

Spelet har ju varit släppt i snart en månad, har du fått några reaktioner?

Ja, det har ju kommit en hel del positiva reaktioner kring spelet i första hand men det har även skrivits mycket positivt om musiken. Folk världen om har reagerat väldigt bra, mer än jag var beredd på!

Och har du själv spelat det?

Nej tyvärr, letar fortfarande efter Xbox One eller Ps4 till ett bra pris…..

För Frida och Henrik slutar Unraveläventyret  inte här. De har precis fått i uppdrag att fundera på livekonserter med musiken, så den kan komma att spelas på scen i framtiden.

– Vi hoppas även att soundtracket ska släppas officiellt så att musiken går att lyssna på även om man inte är en gamer. I övrigt är både jag och Henrik peppade på nya uppdrag inom denna bransch så vi får se vad som dyker upp!

Se mer om Unravel här!