månadsarkiv: december 2015

Med världsalltet som inspiration

De inspireras av rymden, älskar vinyl och skapar musik på feeling. Stadens muller tog ett snack med Pontus Hedenström från Planetariet.

"Tänk dig att dyka i Joakim von Ankas valv som är fyllt med reverb istället för pengar." Så beskriver Pontus Hedenström från Planetariet deras musik. Foto: Amanda-My Ahlström

”Tänk dig att dyka i Joakim von Ankas valv som är fyllt med reverb istället för pengar.” Pontus Hedenström om musiken. Foto: Amanda-My Ahlström

Först och främst, vilka är Planetariet?
Björn Sundqvist, Pontus Hedenström, Viktor Jonsson, Pontus Melender, Per Lindberg och Klas Holmberg. Med vänner.

Vad gör ni till vardags?
Några av oss jobbar och några studerar. Vi har lite spridda intressen, men gemensamt enas vi i bra musik, kaffedrickande och rymden.

Varför just rymden?
Rymden är lika abstrakt som den är konkret, den är både extremt vacker och fascinerande samtidigt som den är skrämmande. Det överensstämmer med den historia vi vill berätta med vår musik. Rymden är också ett mycket tacksamt tema då det går att vrida och vända på väldigt mycket. Egentligen kan vi svamla på hur länge som helst om detta men det vi vill få sagt är helt enkelt att rymden är sjukt najs.

På 1970-talet skickade NASA ut Voyager Golden Record. En flaskpost till utomjordiska civilisationer, med bland annat Beethoven och Chuck Berry som musikaliska inslag. Vilken låt skickar ni helst ut i vårt universum?
Radiohead – Weird Fishes / Arpeggi. Vi är helt övertygade om att ifall det finns liv där ute så har de redan hört Thom Yorke. Radiohead rör sig obegränsat genom universum och lämnar ingen oberörd. Eller så skickar vi iväg valfri Takida/Stiftelsen låt – för att bli av med det.

Ni har en förkärlek till vinyl. Varför?
Vinyler ger en varm och dynamisk ljudbild som passar våran musik väldigt bra, och mycket annan musik för den delen. Det är trevligt att ha något att hålla i och titta på när man lyssnar, dessutom fungerar vinylskivor utmärkt som tavlor när de inte ligger på spelaren!

Vinylskivor bidrar också till att man lyssnar på hela skivor som ett album snarare än bara en samling låtar. Rymden är ett koncept-album som berättar en saga från första spåret till sista, därför vill vi såklart att man lyssnar på skivan som en helhet. Dessutom finns det ett hidden track som bara finns på vinylen!

planetariet_ep

”Lovisa Johansson, en vän och konstnär, gjorde en målning som vi skickade till Gustaf Normark, en annan vän som driver företaget Carl Gustaf grafik, som fick fria tyglar med att tolka och använda målningen till omslaget. Vi är väldigt nöjda med resultatet!” Pontus Hedenström om skivomslaget.

Hur ser skapandeprocessen ut för er?
Hittills så har processen sett ut på så sätt att låtarna aldrig haft en förbestämd struktur, och istället har allt skapats på feeling. Det har skett under någon slags jam-form där alla medlemmar har haft möjlighet att sätta sin prägel. Vi tycker det är ett väldigt kul och lärorikt sätt att skriva musik. Inför nästa album har vi dock valt att sätta skapandeprocessen inom andra ramar.

Rymden är en del av en triologi – när kommer uppföljaren? Vad kan vi vänta oss då?
Vi har en väldigt klar vision av hur vi vill att uppföljaren skall vara.  Som sagt är skapande-processen inte densamma som förut. Just nu lär vi oss att jobba med musiken på ett nytt sätt och det kommer att få ta den tid det tar. Därför kan vi inte säga när uppföljaren kommer att vara redo. Det vi kan säga är att vi inte kommer skriva samma skiva igen utan man kan förvänta sig något annorlunda men som ändå följer samma resa.

Rymden i populärkulturen – tre snabba frågor

Film: 2001 A Space Odyssey eller Interstellar?
(Men Space Odyssey har en fetare titel!)

Musik: Life on Mars med David Bowie eller Rocket Man med Elton John?
(Bowie! Bowie! Bowie!!!)

TV: Carl Sagan eller Neil deGrasse Tyson?
(Han övertygade väl alla med Pale Blue Dot?)

Two White Horses tolkar Allen Toussaint

gettyimages-591233473-1-_custom-fe73e03e4eb1fb6c28690a0c86c89dc134558cec-s900-c85

Förra månaden gick en av New Orleans verkliga musiktungviktare ur tiden. Allen Toussaint, pianist, kompositör, producent och rätteligen upphöjd rhythm and blues-ikon, avled i Madrid, under pågående turné, vid en ålder av 77 år.

Syskonduon Two White Horses har nu presenterat sin egen tribut till den nyligen bortgångne Toussaint, i form av inspelningen av dennes ”Ruler of my heart” (mest känd i Irma Thomas insjungna version). Jakob och Lovisa Nyströms cover fästes på tejp redan 2008, men kom inte med på det självbetitlade debutalbum som gavs ut året därpå.

Därför är det en vältajmad ynnest att den nu kan avnjutas på Two White Horses egen Soundcloud-sida. Det rör sig nämligen om en lyckad version; skev, tassande och återhållsamt soulig i sound och fraseringar. Tolkningen är värdig, i alla avseenden.

“Jag älskar när folk håller för öronen”

Det börjar dra ihop sig till albumpremiär för Paarks (tidigare Transmission). På fredag släpps första singeln Fascist At the Party.  FOTO: Melina Hägglund

Snart stundar albumpremiär för Paarks (tidigare Transmission). På fredag släpps första singeln Fascist At the Party. FOTO: Melina Hägglund

Det börjar dra ihop sig till debut-LP för Paarks. Jonas Lindsköld träffade bandet på Verket för att prata om inspelningen, framtiden, och hur det är att spela i ett skyltfönster i Finland.  

Paarks hette fram till nyligen Transmission. Enligt sångaren, gitarristen och låtskrivaren Ludvig Holmberg (LH) hade namnet Transmission fel kopplingar.

LH: Vi valde namn lite fort från början. Vi var halvironiska, men det slutade med att folk trodde att vi var motorfetischister. Det gillade vi inte. Paarks är bättre.

LH: Fast det är ju ändå folk som missförstår och tror att det fortfarande handlar om bilar. Sen var det bra läge att byta namn i samband med att vi blir en ny konstellation.

Ludvig pratar om Amanda Lindberg (AL), ny medlem i bandet.

AH: Jag är bekant med Ludvig sen tidigare, men kände inte de andra tidigare.

EB: Amanda har ett soloprojekt som jag var inne och lyssnade på, som verkligen lät bra. Så jag skickade ett meddelande till henne på facebook och frågade om hon ville spela med oss, helt enkelt…

Amanda, hur är att spela med Paarks?

AL: Det är roligt, jättebra låtar. En intressant blandning av människor (skratt).

Herman Holm, trummor (HH): Vi drar hälsosamt åt olika håll, tycker jag

LH: Amanda är proffsig. Innan tänkte jag: “Hur många rep tar det innan hon har lärt sig låtarna”. De är ju ganska komplicerade. Sedan kunde hon alla låtar efter två rep.

Ludvig Holmberg är låtskrivaren i bandet. Han berättar att han ofta kommer till repen med halvfärdiga demos som t.ex innehåller programmerade miditrummor och övriga instrument spelade av honom själv. Sen sätter bandet ihop låtarna i replokalen.

HH: Jag har inga problem med det. Det blir att vi fokuserar mer på våra egna delar. Ett band där alla i bandet gör låtarna brukar bli oerhört spretiga i ljudbilden efter ett tag.

Hur låter Paarks? Själv får jag Pixies- och Televisionvibbar av bandet.

LH: Det är väl 80-talig indiepunk, typ. Jag har också lyssnat mycket på Libertines.

HH: Det är punk men med poppiga trummor.

LH: Svärmorsdrömmen möter punkgitarrer. Nämen jag gillar noise-delen också. Jag älskar när folk håller för öronen, när folk i publiken tycker att det blir lite jobbigt.

Debutskivan är inspelad i replokalen på Verket, i ett snabbt svep. Sju låtar spelades in under Brännbollsyran i slutet av maj, och sedan spelades resten av skivan in under juni-juli.

EB: Vi låste in oss och körde. Vi har egentligen inte hållit på så länge, men vi bestämde oss tidigt att vi ville spela in. Jag tycker det är sjukt utvecklande. Vi har spelat in allt själva.

HH: Man blir direkt tajtare som band, det är en grym grej.

Trots snabb inspelning på Verket så har själva inspelningen varit uppstyrd, berättar Paarks.

LH: Det har varit inspelning instrument för instrument.

HH: Jag spelade in trummorna till klick, vilket funkade bra. Förutom på låten Stood In Line, vi var tvungna att sampla trummorna på den. Jag kunde inte spela kompet, det var för svårt.

Har ni spelat Stood In Line live nån gång?

HH: Nej.

Vad handlar Paarks låtar om? Det är inte helt lätt att få ett svar från Ludvig Holmberg.

LH: Alltid när man pratar om sin egen musik blir det svårt… låtar som Fascist At The Party och Fellas! talar väl för sig själva i alla fall.

LH: Ofta kommer musiken först. Men texten är samtidigt viktig, och jag har alltid med mig en anteckningsbok ifall jag kommer på nåt som låter poetiskt. Fast jag försöker gå ifrån kärlekstemat, försöker få in mer substans i låtarna.

Politik?

LH: Kanske det, till viss del.

Nyligen var ni på miniturné i Skellefteå, Luleå och… Uleåborg. Hur hamnade ni i Finland?

EB: Jag fick kontakt med en finsk tjej som spelade i bandet Death By Snoo Snoo under en Verketkväll, och la till henne på facebook. Det var egentligen hon som styrde upp spelningen i Finland.

LH: Vi spelade i ett punkigt konstgalleri som heter Bingo. Som Verket fast i ett skyltfönster.

EB: Det låg mitt i Uleåborg men var helt osynligt från gatan, inte ens en skylt. Sen när man kom in så spelade banden på ena sidan av en lång korridor. På andra sidan var det ett skyltfönster, och så publiken mittemellan.

LH: I ett av de andra banden hade sångaren en Fedora…

EB: Annars var musikscenen i Uleåborg den som hade minst problem på turnén. Vi fick en fot in i Finland, vi ska försöka åka tillbaka dit när vi har släppt LP:n. Vasa, Rovaniemi, Uleåborg hade varit roligt.

Till sist: What’s up med sminket?

LH: Ha ha, jag visste att du skulle fråga det. Det är en medveten grej, ett sätt att göra något mer… att göra nåt speciellt av varje spelning. Det är så tråkigt de band som bara har på sig vardagskläder och går upp på scenen.

EB: Smink är också ett sätt att urskilja dåliga människor.

HH: Om man har på sig smink, till exempel efter en spelning och vill komma in på en fest på Ålidhem, då kan det hända att nån snubbe säger “Du kan inte komma in”. Då vet man ju direkt att man inte ville vara där, ändå.

Varifrån kommer inspirationen till sminket?

LH:  För mig är det Richey-eran av Manic Street Preachers, faktiskt. Det har blivit som en ritual att sminka sig före spelningen för oss, en enande ingrediens… när vi får på oss sminket, då är det showtime.

JONAS LINDSKÖLD

—-

Paarks släpper två singlar innan släppet av debutskivan till våren. Närmast släpper bandet Fascist At The Party med tillhörande video den 11 december.

Ny singel med My Sound of Silence

My sound of silence. FOTO: PRESSBILD

My sound of silence. FOTO: PRESSBILD

My Sound of Silence släpper i dag singeln Cheater från kommande skivan Low velocity bullets, tillsammans med en exklusiv B-sida – The Act.

Singeln finns tillgänglig digitalt via t.ex Spotify och Itunes, och du kan lyssna på den här:

När det gäller fullängdaren Low Velocity Bullets så släpps den på CD, vinyl och digitalt i april 2016 på tyska skivbolaget Dock 7 Records.

My sound of silence var nyligen på miniturné i Tyskland, läs mer om hur det gick till på autobahn här

Vill du gå snabbare? Lyssna på Det jordiska

Det jordiska

”Plötsligt dyker några kids upp och piskar liv i den döda häst vi kallar rock”. Så skrev min kompis Mikael Berglund på instagram för 37 veckor sedan. Då visste jag inte vilka Det jordiska var. Sedan dess har jag varit smått beroende av deras raka, monotona och slamriga musik, som får mig att tänka på Velvet Underground, bob hund och Neu!

 Vilka är Det jordiska? 

– Det jordiska är Emmy Anjou, Sebastian Holmlund, Isak Falk-Eliasson, Linus Johansson och jag som svarar på intervjun heter Daniel Laestadius Johansson.

 Vilken musikalisk bakgrund har medlemmarna?

– Emmy spelar med Avec Luna, Sebastian har spelat i Holy och spelar med Spice Boys, Isak gör sina egna sologrejer och spelar i Lesley, Linus spelar i Vaken, Nattskärran, Folkvang och Old Amica och jag spelar i Vaken och Nattskärran.

Hur och varför bildades ni?

– Från början var Det jordiska bara något som jag höll på med själv. Men det blev tråkigt att bara sitta och hålla på sådär och inte kunna repa eller spela så då frågade jag Sebastian om han ville vara med. Sedan frågade vi de andra och sedan blev vi ett band.

Berätta om gruppnamnet.

– Jag hade en pin med namnet, och idén till bandet, i flera år innan jag gjort färdigt någon låt bara för att liksom ha rätten till bandnamnet om jag skulle få tummen ur. Gillar det bara och tycker det passar musiken vi spelar. Det känns mörkt och rätt hårt men ljust och hoppfullt på samma gång.

Bilåkarrock för ufon är er egen geniala beskrivning av musiken. Vilka musikaliska släktingar har ni?

– Ja, till exempel Eterkropp vill jag tänka att vi har något gemensamt med även om vi inte låter som dem. Men de spelar något slags hemmagjord, förvriden rockmusik och det tycker jag att vi gör också.

Vad vill ni skapa för stämning med er musik?

– Stämning vet jag inte. Vi försöker mest skapa något slags driv och oljud som känns rätt i kroppen. Om man lyssnar på musiken när man är ute och går och börjar gå jävligt fort så är det rätt känsla.

Ni gör både låtar med sång och instrumentala låtar. Hur tänker ni där?

– Tänker att vi borde uppdatera vår soundcloud! De instrumentala låtarna som finns uppe är en kvarleva från när Det jordiska bara var jag. Musiken blev ganska annorlunda när vi började spela ihop som band och de instrumentala låtarna passade inte in längre. Det kändes trist att spela sånt. Allt har sång numer.

Hur går det till när ni gör låtar?

– Jag gör någon slags skissdemo som vi utgår från, sedan repar vi och ändrar grejer tills det känns bra. Det brukar gå ganska snabbt när vi börjar.

Det visuella verkar ha betydelse för er live. Jag tänker på belysningen och pannlamporna. Berätta mer om det. 

– När vi började med det där var det mest för att det inte skulle vara tråkigt att titta på oss. Och för att kunna ha det mörkt och slippa synas så mycket. Men på senaste har vi inte haft så mycket lampor och sånt utan bara stått där och sett självmedvetna och tråkiga ut. Det kanske är vår nya grej.

Så långt har vi fått hålla till godo med några låtar på soundcloud. När kommer det mer? Har ni kanske till och med ett album på gång?

– Vi har spelat in en del som är färdigt och har mycket mer på gång. Det måste komma ut låtar på något sätt nästa år, i något format. Och så lägger vi kanske upp någon fler låt på soundcloud eller youtube strax.

Har något skivbolag hört av sig?

– Nej, inte en jävel.

 Ni spelade i Bildas källare i lördags, jag hade ingen barnvakt och missade tyvärr spelningen. Hur skulle ni själva recensera den?

– Eterkropp och Katastrof var jävligt bra. Alla som inte gjort det redan borde kolla upp de banden. Det kom rätt okej med publik också, trots att man inte får dricka därnere. Hur vår spelning var har jag ingen aning om men vissa i bandet var nöjda. Någon i publiken sa att det var en vägg av ljud och jag tror det var menat som en komplimang. Det ramlade ner en lampa i skallen på Emmy men det gick bra.

Spelningen var den sista under en miniturné med Eterkropp från Luleå. Berätta om turnén.

– Vi spelade först på Lillan i Luleå där det var en Joe Hill-kväll med rätt många band, sen spelade vi på Snabelhuset i Boden, sen Riv Huset i Skellefteå och sen här i stan. Det var en jättefin liten turné. Eterkropp är ett grymt band, bra människor och vi passade bra ihop kändes det som. Allt var grymt. Det är deppigt att det är över.

Vad händer närmast? Fler spelningar på gång i Umeå?

– Nej, inga spelningar på g just nu! Vi ska försöka se till att våra inspelningar kommer ut på något sätt och sedan bara fortsätta spela och spela in nytt.

 Det jordiska är:

Emmy Anjou – Trummor

Sebastian Holmlund – Bas

Isak Falk-Eliasson – Elgitarr

Linus Johansson – Orgel & synth

Daniel Laestadius Johansson – Elgitarr & sång

En kort med Avec Luna. Och ett första försök att gräva lite i 90-talet.

När hardcore-scenen, veganrörelsen, straight edge, Umeå Open, Pop stad och allt annat skoj pågick i Umeå satt jag hemma i Luleå och blickade söderöver. Allting hände här – inte där. Alltså, inget hände i Luleå kändes det som. I alla fall inget som kändes så där äkta och pulserande som i Umeå. Missförstå mig rätt, ett av mina viktigaste ögonblick som tonåring var när jag såg the Bear Quartet på Lollipop 1997. Då, för första gången, kändes det som att jag också kom från en stad som spelade roll. En stad som andra tyckte verkade cool. Det fanns något i min stad också.

Sen flyttade jag hit tidigt 00-tal. Umeå kändes lite på dekis. Men så fick musiklivet luft under vingarna igen och även jag blev en del av scenen när vi startade the Bombettes. Helt med däremot, det blir jag liksom aldrig känner jag. För att jag missade 90-talet, Galaxen och allt det där som många, ja nästan alla jag känner, vurmar för. Och det här intresserar mig. Umeås relation till sin musikhistoria. Hur det påverkat – det negativa och det positiva. Hur vi, på olika sätt, är med och skapar berättelsen om 90-talets Umeå. Och hur vi förhåller oss till den idag, oavsett om vi är musiker eller inte.

Det här inlägget ska inte handla om mig dock utan om nästa generation Umeåmusiker. De som också missade 90-talet. Jag mejlade lite med Avec Luna, detta grymma band som enligt sig själva spelar mardrömspop och som alla var barn när Umeå kanske mullrade som mest (eller först).

unnamed

– det närmsta vi kom 90-talet var väl egentligen Betty Spaghetti och Spice Girls, svarar Avec Luna när jag försöker gräva lite i deras bild av 90-talets Umeå. Men vår egentliga relation till 90-talets musikscen, fortsätter de, är nog hur den påverkat våra möjligheter att få höras och synas idag.

Avec Luna bildades efter att några av bandmedlemmarna hängt tillsammans på en vind en dag.

-Lås oss säga att det låg något i luften. Första repet däremot, var total förvirring. Vi kände inte varandra väl alls och hoppade lite panikartat mellan instrumenten för att få ihop en låt av Makthaverksan. Vi hade ingen aning om vad vi egentligen höll på med och det kändes mäktigt. Alla av oss har gått eller går någon slags musikutbildning så vi är mer eller mindre skolade, men inte nödvändigtvis i de instrument vi spelar i bandet. Även om vi fått verktygen att hantera instrument och förstå musik med hjälp av utbildning så känner vi att kreativitetens lätt hämmas av vårt fucked up betygssystem.

Just nu håller Avec Luna på med att spela in musik, de satsar mycket på att vara i repan men skulle inte tacka nej om något tufft band vill åka på turné.

– Idag känns Umeå väldigt levande. Det finns så många kompetenta musiker och band som sprutar ut fantastisk musik lika effektivt som snökanonerna på Bräntis. Umeås musikscen är fantastisk att vara del av. Den är öppen välkomnande och skitkul.

Och ja, vi delar den åsikten med varandra. Vi som, av olika anledningar missade 90-talet. Men som är med ändå.

https://soundcloud.com/avecluna