månadsarkiv: oktober 2015

Finska, afrobeat och ostkuber

Horseface. Foto: Erik Wistrand

Horseface. Foto: Erik Wistrand

Det var som förband till Vasas flora och fauna jag för första gången hade tillfälle att se Horseface live.

Förutom Orange Juice-vibbar, något jag personligen går igång på, så slog det mig också vilket unikt band Horseface är på den relativt pop/rock-dominerade Umeå-scenen.

Med ett inspirerande avstamp i afrobeat via repetitiva melodislingor, texter på finska och vidare in i en noisevärld där en malande fiol får dominera blev jag berörd. Jag kände mig upplyft efteråt, helt enkelt!

På ett blygsamt men ändå självklart sätt intog de Sagas scen. Och gav väl blanka fan i om vi förstod dem eller inte. Kanske något som kommer av sig själv , tänker jag, när en väljer att sjunga på finska.

Horseface består av två par. Det här med att göra musik hemma, med den man lever ihop med har jag alltid sett som en stor utmaning. Jag hörde av mig till Hanna Kangassalo (sång, sampler, fiol) för att prata om det – och om inspirationen, det finska språket och framtiden. 

Hur funkar det egentligen för er, att skriva musik ihop?

Hanna: Ja, att gör musik hemma, med den man är ihop med kan ju lätt sluta i tråkigt gnabb eller ingenting. Det gjorde det definitivt för mig och Robert (Tenevall, gitarr, sampler, kör) innan vi blev det här bandet med Erik (Lundkvist, trummor) och Ellen ( Dahlgren, bas, sampler, kör). Nu skapar vi grunder hemma och sätter ihop det tillsammans i replokalen. Vi låter varandra göra det vi är bra på och bekväma med. Det börjar ofta med en samplad rytm och någon melodisnutt. En viktig del i processen är att bara hänga i gäng, utan att producera så mycket, äta ostkuber och dricka öl. Precis som med musikskapandet så är det roligare att göra med fler än bara sin partner.

Och det här med att spela live, var det en självklarhet från början eller har det mognat fram?

Hanna: Det första beslutet vi tog som band var ju faktiskt att aldrig spela live. Vi hade byggt upp låtarna i själva inspelningen och tänkte att vi inte skulle klara av att spela dem på riktigt. Dessutom gjorde vi ju musiken mest som ett intressant projekt för oss själva, inte med någon egentlig publik i åtanke. Det kändes helt främmande att tänka sig att någon en skulle vilja se oss spela, åtminstone var det så för mig.

Men det räckte med ett spelningserbjudande, berättar Hanna. För att kasta den där ”aldrig-spela-live”-principen överbord. Och när Erik hemskt gärna ville se Man Forever på den då västkustbaserade klubben Koloni bestämde sig bandet för att tacka ja till en spelning där. 

Hanna: För att det inte skulle vara så långt att köra i ett streck, fixade vi en spelning på Bajsverket i Stockholm också.

Sedan har det fortsatt. I somras spelade Horseface bland annat på den alternativa musikfestivalen H2Ö i Åbo, Finland.

Hanna: Det sjuka i Åbo var ju att alla förstod texterna. Efter det har det varit lite trixigare att skriva sådär superspontant som jag gjort tidigare.

Att det blev just finska är kanske inte en slump. Hanna, som är finskspråkig berättar att det föll sig rätt naturligt då projektet i sig ju började hemma.

Hanna: Jag ville att det skulle kännas ärligt och riktigt, och det gör finskan för mig. Men det finns förstås också en laddning i det. Jag måste ta sats för att våga, särskilt med tanke på att många inte förstår. Men också för att vissa gör det. Jag har alltid varit rädd för att säga fel eller skriva fel på finska, nu försöker jag skita i det. ”Suku suku” är till exempel ganska befängd, en radda misslyckade och konstiga ordlekar som jag knappt förstår själv. Hittills har jag skrivit allt superfort för att inte hinna ångra mig. Det är väl någon slags kognitiv språkterapi jag håller på med.

Egentligen finns det bara fördelar med att sjunga på finska, fortsätter Hanna. Och det gör inget om man inte förstår. På något sätt kanske det också handlar om att göra finskan mer till en offentlig grej och mindre en privatangelägenhet, det i sig är en liten språkpolitisk seger.

Hanna: Eftersom jag alltid skrivit texterna i relation till mina ickefinska bandkamrater så har jag fokuserat jättemycket på hur orden låter. Jag försöker sjunga sådant som är kul i svenska öron och så får innehållet vara en grej mellan oss som förstår.

Det var när Horseface spelade just låten ”suku suku” som det slog mig hur väl de västafrikanska rytmerna gifte sig med det finska språket. Något jag inte förväntat mig – men faktiskt heller aldrig hört tidigare.

Hur tänker ni kring rytmen i musiken och i det finska språket, har ni testat er fram eller var det en självklar koppling ni gjorde redan för början?

Hanna: Det märkte vi nog redan i början. Sedan vi började med bandet har jag insett att några av de finska popdängor jag lyssnade på som barn är lite afrobeatiga, nåt jag inte alls var medveten om då. Just nu finns det ett jättebra band som heter Kaveri Special som kör afrobeat med finska texter. Det finns en självklarhet rent estetiskt, konstigt nog. Kanske är det lite som med tangon. Den föddes i Argentina men fick en egen gren i Finland.

Förutom en lek med rytm och språk hämtar Horseface inspiration från pop och prettomusik från olika tider och platser, berättar Hanna. Något som tydligt färgar av sig på det bandet gör, tycker jag. Och när jag frågar vad som händer härnäst får jag veta att bandet just nu tackar nej till spelningsförfrågningar för att skriva nytt – och äta ost.

Lyssna på Horseface på Soundcloud

Mörk och dramatisk pop med rika klanger

nattskärran
Nattskärran – Rivhuset EP. Foto: Elin Ek.

Artist: Nattskärran
EP: Rivhuset EP

Rivhuset är namnet på ett alternativt kulturhus i centrala Skellefteå. Men det är också titeln på den senaste EP-skivan från Umeåbaserade konstellationen Nattskärran, frontad och dominerad av vokalisten och låtskrivaren Ingrid Marklund. Och just den alternativa karaktären, det sotsminkat allvar- och känslosamma inslaget i musiken, ger EP:n ett djup som får de rika klangerna på den att dröja kvar.

Mycket utgår, som alltid, från Marklunds framträdande röst: den bidrar starkt till att skänka ljudbilden dunkla färger. Harmoniken i inledande ”Törnekrona” är lågintensivt intagande och längtansfull, ”Let me in” är ett vädjande stycke synthig pop där höggradig dramatik återfinns i och mellan raderna, medan EP:s tredje spår ”Begravningslåten” genomfars av vackert svårmod. Gitarrerna i den sistnämnda är öppet ödsliga som en prärie och låten byggs stilenligt upp till ett mäktigt avslut. Sammantaget är detta en EP som uppfyller sina högt ställda pretentioner.

Lyssna på Rivhuset EP på Spotify:

Jazzbetraktelser från helgen

Gränserna har börjat suddas ut lite när det kommer till bokningarna på Umeås Jazzfestival. Jag ska väl egentligen börja med att säga att jag långt ifrån såg allt på årets uppsättning, men att jag ändå tänker generalisera lite med tidigare års festivaler i bakhuvudet. För det är så mycket musik som packas in i Folkets hus under festivalhelgen, som rent soundmässigt hör lika mycket hemma, om inte mer, på Folkmusikfestivalen eller Made. Inget ont om det egentligen, det är mest en notering jag gör.

Några exempel från i år är konserterna med Zap Mama, Calle Real, Lisa Lestander och Ira Mogilevsky. Allt från pianobaserade folkvisor till Beatboxande funk-rap verkar falla in under begreppet jazz. Och frågan jag ställer mig under helgen är om det är bra eller dåligt för en nischad festival att vidga genren som står med i festivalens titel så mycket att besökare inte har en aning vad de ska vänta sig från ett år till ett annat.

Samtidigt måste man väl tänka; är det tradjazz eller storband som borde stå på tapeten varje år, i varje lokal? Knappast. Ingen vill ha det, förutom de gamla jazzrävarna kanske. Så, borde festivalen byta namn kanske, och vad skulle den i så fall heta?

Irrelevanta frågor egentligen, jag vet. Det är ingen skada skedd att de invanda mönstren börjar spricka lite, för utveckling är alltid kul. Speciellt i musikens värld. Och Jazzfestivalen i Umeå visar att det är högt i tak när man ska definiera musiken, och att ordet ”jazz” är mer av ett paraplybegrepp än ett distinkt sound. Något jag är okej med, även om utbudet kan bli en förvånande och förvillande upptäcktsresa.

Jazz i Umeå hittar man nuförtiden i de isolerade öarna som är torsdagkvällar i Studion. Där finns allt från elektroniskt och progressivt till mjäkigt och gammeldags, och ändå faller alltsammans inom ramarna för jazz. Betydligt mer så än på stadens tänkta festival för genren. Men en akt, en kväll i veckan är lättare att blidka genren med än flera dagars hålligång. Så jazz eller inte fortsätter festivalen vara en pärla för nya upptäckter, om man är redo för lite orientering på vägen.

Isak Falk sätter orden före musiken

Isak Falk. Foto: Jonas Lindsköld

Isak Falk. Foto: Jonas Lindsköld

Han var 19-åringen som flydde skivkontrakt. Nu är han 25-åringen som har svårt att sova efter repen och försöker finna tröst i att Håkan Hellström var 26 år gammal när han slog igenom.

Isak Falk har börjat spela i band. Omställningen verkar stor. På den senaste, osläppta EP:n jag har fått lyssna på spelar han fortfarande själv alla instrument. Men på senare tid har ett band hjälpt honom.

– Jag spelade live solo för några år sedan, men tyckte alltid att det sög. Inför Umeå Open så frågade jag några personer om de ville vara med. De svarade ja, så då satte vi ihop ett band. Är så himla glad över att få känna och spela med dessa människor, säger han.

Bandet bestod av inga mindre än Erik Karlsson (Chicagojazzen, Üni Foreman) på trummor, Daniel Johansson (Vaken, Det jordiska) på gitarr, Adam Forsberg (Dinosaurs Are Still Alive) på bas, Saga Karlsson på klaviatur och Nora Karlsson (Boys, Holy) på trumpet.

– Jag är helt hyper efter varje rep, har svårt att sova när vi har repat. Det är en speciell värld. När man spelar en låt är det som att alla ba öser ur sig någonting i tre minuter och sen vaknar upp. Och så fattar man knappt vad som hände och skrattar lite. Det är coolt.

Förutom spelningen på Umeå Open har det blivit spelningar på Verket, Kulturhusfestivalen och en avstickare till Riv Huset i Skellefteå.

Isak spelade tidigare i Vaken (som han inte längre är med i), men har på senare tid börjat figurera i bandet Det jordiska (som för övrigt spelar på Popkriget nu på fredag den 30 oktober)

Släppte singel som 19-åring
Redan som 19-åring släppte han en singel producerad av Håkan Åkesson (Alf, Nutid), men det kom aldrig längre än så.

– Det fanns planer på att släppa en EP, men det kändes främmande att bli producerad. Kan man verkligen stå för det här? Jag blev rädd och ballade ur. Karriärsmässigt var det kanske kasst, säger Isak.

Nu är han inne på att göra om den osläppta EP:n till ett fullängdsalbum.

– Jag ser det nog som att jag har spelat in halva skivan. Tror det kommer bli bra. Försöker bara städa upp ljudbilden.

Fick trumpeten stulen
Multiinstrumentalisten Isak Falk spelar alla instrument och har lagt alla stämmor på EP:n. Han har börjat spela trumpet också, även om det verkar som om högre makter hade velat avstyra det.

– Jag hittade värsta fina trumpeten på Tradera, och hade peppat hårt på att börja spela. Men trumpeten dök aldrig upp. Jag följde upp det, och det visade sig att Schenker hade haft inbrott i sin pakethall i Malmö och någon hade stulit den. Tänkte att det kanske var ett tecken. Men sen hittade jag en ny trumpet typ en månad senare så allt var lugnt.

Han har uppåt 100 låtar i portföljen och tiden verkar inte räcka till för alla idéer. Förutom den ofullbordade skivan har han eventuellt en snabb jazzskiva på gång, berättar han. Och har köpt en kamera för att kunna göra videos med sig själv och med andra band.

I låtskrivarprocessen utgår Isak annars allt som oftast från orden.

– Ackord känns ibland som ett lite tråkigt sätt att angripa musik. På fem minuter har du en ny låt, men det blir så generiskt.

– Jag samlar på meningar. Jag går ut i skogen eller cyklar. Så kommer det en mening i huvudet som får en egen melodi. Så här ska betoningarna vara, så här ska orden vara i förhållande till tonerna. Nån annan gång kommer det en annan mening. I nåt skede, kanske efter två år ibland, bygger jag ihop meningarna till en ny mening, ett nytt tema. Till slut blir det en låt.

Ballar ur i maximalism
Låtarna brukar börja i minimalism, men ballar ofta ut i maximalism, berättar han.

– Hör på den här till exempel, säger han och spelar upp “Orden och musiken”, en låt som börjar med korta fraser men sväller ut i något som liknar tungvrickande hiphoplyrik (låten har videopremiär här på Stadens muller).

– Det är roligt med rim och att få in så många ord som möjligt, men jag kommer inte fastna i Kitokträsket. Kanske spelar jag anti-pop, säger han.

Inspirationen kommer från olika håll. Mellanstadiet präglades av Still Dre och westcoast-rap. Högstadiet vigdes åt Jimi Hendrix och Bob Dylan, och han berättar att han har nördat hårt på Håkan Hellström och bob hund genom åren.

– Jag satt på Myspace och messade med bob hunds producent Daniel Zqaty och Håkan Åkesson. Hittade hela Skell-kretsen där också. Annars hade vi kanske aldrig träffats.

På senare tid har det blivit mycket Mattias Alkberg, och Isak verkar finna viss tröst i att Alkberg blommade ut som soloartist relativt sent i karriären.

– Jag har börjat fundera på om 25 år är för gammalt? Jag försöker tänka att Håkan Hellström ju släppte sitt första album när han var 26, och Alkberg blev ju stor först när han var 35. Så det kanske inte är för sent, säger Isak Falk, själv fortfarande ett framtidsnamn i sin egen hemstad.


Lyssna på Isaks förra EP här!

Välkommen till Laplabama

Erk & Random Bastards – Spelbart. Omslag av Marc "UÅ" Strömberg.

Erk & Random Bastards – Spelbart. Omslag av Marc ”UÅ” Strömberg.

Artist: Erk & Random Bastards
Album: Spelbart
Release: 21 oktober 2015

Har du stött på ordet storytelling? Det är när företag använder sig av historieberättande i sin marknadsföring. Kunderna får inte bara det som säljs – de får en en hel upplevelse. Okej. Blanda storytelling med den romantiserade bilden av Norrland som finns i Umeå och du får lanseringen av Utopia. Umeås nyaste shoppinggalleria. (Jag kommer snart till skivan, jag lovar. Men först lite mer Utopia.)

När Umeås nyaste köpcentrum ska lanseras, så görs det med fraser som ”trolska skogar” med ”gyllene skiftningar från hjortron”. Grattis Umeå, ni ska få ”ett sagoinspirerat land” som är ”vackert färgad av norrskenets mystiska skimmer”.

Umeås kulturscen får ångestsvettningar. Som om namnet inte var nog. Självklart blir eftersmaken fadd när det blir känt att det är en varumärkesbyrå från västkusten som snickrat ihop den visan. Nej, ni hör ju. Om någon ska beskriva Norrland på ett värdigt sätt är det någon vars primära intryck inte består av en bildgoogling.

Erk. Foto: Anthony Tian

Vilket leder oss till Spelbart.

Spelbart är en annan slags historieberättande, med en annan slags romantiserad bild av Norrland. Den stora skillnaden att det känns äkta. Det här är skapat av någon som faktiskt har varit här, som kanske både gillar och ogillar Norrland. Det finns en nerv i alla låtar, även när skivan glider in i de lite mer tillbakadragna partierna. Det intrycket förstärks också av producenten Imchibeats hypnotiserande beats.

Det är dessutom ganska kul att lyssna på. Vem annars kan beskriva ett elskåp lika kärleksfullt som ett fjäll? Vad är guld i Norrland, om inte föräldrar som langar hjortron och rödingar?

På tal om guld. Gästlistan! Mina favoriter är Gonza-ra i Gnäll på jag, vars repetitiva refräng etsar sig fast i hjärnan. Griljonären och Cleo i klubbiga Vamenarom? där de autotunade refrängerna får full pott på T-pain-skalan. Samt Sofia Jannok, som gör ett magiskt inspel med låten 100 Sáni Muohttagi.

Spelbart. Min första tanke är att skivnamnet är präglat av den något ökända anspråkslösa norrländska inställningen. Timmar i studion, genomarbetade låtar, spännande gäster, vrickade ordlekar. Resultatet? Spelbart. He dug. Men i Gälen, skivans näst sista spår, kommer det. Imchi frågar Erk varför han ska kalla skivan Spelbart? ”Allt jag gör just nu känns spelbart, min replik på det.”

Spelbart som fan vill jag kalla det. Skivan släpps i morgon – välkommen till Laplabama.

Låt för låt: Bad Moon EP

Wolfrunner

Wolfrunner. Foto: Sara Almgren

I veckan släpper Wolfrunner (alias Patrik Backlund) Bad Moon EP. Stadens Muller lät honom beskriva låtarna på Bad Moon med sina egna ord.

Ett utmärkt komplement till låtarna, som du hittar här:

Med det lämnar bloggen över ordet till Wolfrunner, där beskrivningarna av låtarna blir som komprimerade dikter i prosaform:

Bad Moon
Jag har sett vad som långsamt har kommit över oss och jag förstår att det är inte vad någon vill. Ingen vila finns längre. Min kropp är inte min längre.

Inferno
Jag kliver ner i den. Elden som ska definiera mig. Många har varit här före mig. Jag känner det, men det finns inga svar. Bara en röst som lockar mig igenom. Framåt.

Equation
Matematik är det mest frustrerande som existerar, som alla vet. Likt frustrerande ekvationer ramlar svaren på mina egna frågor inte bara ner i mitt knä. Hopplöst har jag fastnat. Så jag tar ett beslut. Och ett till. Och ett till. Och nu har jag blivit något annat än förut.

Lux Aeterna
Jag är någon annan nu. Den som levde med vargar för att förstå vilka vi är. Den som gav er kunskap om vintern och överlevnaden. Som nu skakar sitt huvud i ett evigt ljus. Allsmäktig men värdelös, som vilken gudom som helst.

— — —
Bad Moon EP är mestadels inspelad i Patrik Backlunds eget hem. Den är producerad och mixad av honom själv. Mats Hammarström på Second Home har mastrat. Senza Testa, som är en del av RKST (Råd Kjetil Senza Testa), har gjort ljuden som ligger som bakgrunder i Inferno och Equation med sina modularsynthar.

Uppmärksammad i media

Stadens muller har i dagarna uppmärksammats i VK, Totalt Umeå och Umeå Tidning. Vi tackar hjärtligast för publiciteten och säger välkommen till alla nya besökare! Vi har även en Facebook-sida som är på gång, gilla gärna den om du vill ha oss i ditt flöde.

 

Vi avslutar med Bo Holmströms klassiker från 1975 som en uppmaning till alla andra medier.

Flödande melodier på stark EP-debut

boys

Artist: Boys

EP: ”Kind of Hurt”

För många av stadens inbitna musikälskare är Nora Karlsson redan ett bekant namn. Detta främst i egenskap av gitarrist i garagepoporkestern Holy, men även insatserna som livemusicerande trumpetist vid sidan av Isak Falk-Eliasson bör nämnas i sammanhanget.

På Karlssons färska solodebut-EP, utgiven under artistnamnet Boys, tar hon emellertid plats på allvar: där möter vi en begåvad låtskrivare som förtjänar att upptäckas av en stor lyssningsskara. ”Kind of hurt” (PNKSLM Recordings) rör sig bitvis nära Holys sound – skivan innehåller för övrigt också trumpålägg från det nämnda bandets centralfigur Hannes Ferm – men den sluter sig än tätare intill skörare klanger, korsvis besläktade med såväl drömpop som fint strukturerad psykedelia.

Dessa stilväxlingar och skiftningar mellan lena toner och stökiga lo-fi-partier sker närmast friktionsfritt. Och i detta ymniga flöde av melodier ryms även Nora Karlssons röst, på samma gång mjuk och riktningsgivande.

Det poppiga drivet i ”Ever before” – EP:ns mest omedelbara och melodiöst hårdslående låt – omgärdas av det sökande, nyansrika stämningsläget i ”Dream” och det dystra anslaget i ”Believe anything”, alltmedan det fjärde och avslutande spåret ”Stars & lies” tvinnar hackande riff runt ömtåliga harmonier.

Alla grunder är rudimentärt inspelade i replokalen och sovrummet, och ändå finns det ett imponerande färdigstansat intryck över formen. Jag ser med stor förväntan fram emot en snar fortsättning, på scen och skiva.

Text: Henrik Lång
Foto: Emil Sandström

Lyssna på EP:n på Spotify:

umeå punk city

Punkkväll för flyktingar

På lördagkväll anordnas Umeå Punk City for Refugees på Verket.

Initiativtagare är punkbandet The Social Bombs, som tillsammans med andra band från Umeås punkscen spelar gratis för att samla in pengar till Röda korsets flyktinghjälp.

”Flyktingsituationen i länderna runt Medelhavet blir värre för var dag, och vi i The Social Bombs kände att vi ville bidra på något sätt. Och vilket sätt är då bättre, än att göra det genom en kväll av punkrock, trevlig samvaro och solidariska handlingar?”, skriver bandet.

Förutom Social Bombs spelar även Linn & Rebecca, nystartade bandet Ilska, Bitchcraft, Social Bombs, Noll Tolerans och Fru Dörr.

Alla intäkter från kvällen går oavkortat till Röda korsets flyktinghjälp. Har du inte möjlighet att närvara går det alldeles utmärkt att skänka pengar ändå via Umeå Punk Citys insamlingssida på Röda korset.

Eller som Social Bombs uttrycker det: ”Att vara solidarisk är jävligt punk!”